De brinner för 2CV

Få bilar har så hängivna anhängare. I hemlandet är den främst ett bruksfordon, i Sverige har den länge haft bohemstämpel. En av bilhistoriens mest långlivade konstruktioner som tillverkades i över 40 år, och fortfarande rullar många exemplar underhålla av entusiaster.  Lillcittran, Citroën 2CV, visades första gången i oktober 1948 och fyller nu 60 år.

Hugo Brask i Prässebo är född in i Citroënkulturen, hans mamma och pappa träffades i Citroënklubben och de samlade bilar tillsammans.
- När jag föddes stod det 15 ”paddor” här på gården, säger Hugo.
Redan som åttaåring fick han en egen Citroën att greja med.
Mamma och pappa har inte längre så många Citroën kvar men Hugo för arvet vidare. Nu 19 år gammal har han nio Citroën i olika skick.
- Det ska synas att bilarna varit med och att de används, de ska inte vara för blanka för att köras. Det är inget roligt när bilarna är så renoverade att de ser nya ut, säger han.
Den nyaste bilen i samlingen är hans 2CV och den enda som inte är skattebefriad som veteranbil. Hugos Lillcittra är från en av de senare årsmodellerna, en 88:a. 2CV tillverkades från 1948 till 1990.
Trots att det skedde en hel del utveckling av bilmodellen under de drygt 40 år den tillverkades så var det i grunden samma konstruktion.
- Det här är nog en av de få bilar från 1988 som det går att veva igång, säger Hugo.
Han har köpt bilen i Göteborg och har den som bruksbil. Den har gått cirka 13 000 mil och har ännu mycket kvar att ge.
- Motorn går 20 000 till 30 000 mil, säger Hugo som jobbar som rörmokare i Lilla Edet.
När vi träffas har han plockat ut baksätet i 2 CV:n och transporterar bildelar i utrymmet istället.
Lillcittran var tänkt som en fransk folkvagn, lanserad efter kriget när efterfrågan var stor på liten, billig och mångsidig bil som alltid skulle gå, ett fordon som småbonden kunde lasta full och köra till marknaden med.
I Frankrike var detta en bruksbil, i Sverige fick den snart en bohemstämpel och var ett fordon som även den mest alternativa hippie kunde tänka sig att åka runt i.
Anhängarna hyllar de originella ”geniala” tekniska lösningarna, som att fram- och bakhjul är ihopkopplade med fjädrar i trösklarna vilket tillsammans med den mjuka fjädringen bidrar till den karaktäristiska gungande väghållningen som gett bilen smeknamn som gunghästen och den fula ankungen.
Speciellt är att vid fullt rattutslag lutar framhjulen kraftigt och det går att justera strålkastarna inifrån kupén vilket är nödvändigt om man är många i bilen.
Vägegenskaper och framkomlighet framhålls av entusiasterna.
- Den tar sig bättre fram än en Landrover, hävdar Hugo.
Och den gungar trevligt och mjukt på vägen och har inga problem när vi kör ut på ett gärde för att ta bilder.
- Det är den perfekta utflyktsbilen, menar Hugo och plockar ut baksätet och sätter sig i gräset. Att ta ut eller stoppa i baksätet tar bara några sekunder.
Överhuvudtaget är Lillacittran försedd med många kluriga detaljer.
- 2CV är världens enklaste att greja med. Den har bara tre hjulskruvar, mer behövs inte. Det är så många enkla tekniska lösningar att man blir glad av att se det, säger Hugo.
Motorhuv och bagagelucka har inte vanliga gångjärn utan passas in i en vikt plåtkant och kan lätt lyftas bort. På tidigare årsmodeller gick det att göra likadant med dörrarna.
Motorn är en tvåcylindrig lyftkyld boxer som till skillnad från den samtida konkurrenten Volkswagen är placerad fram med drivning på framhjulen.
Hugos 2CV har 600 cc-motor på 29 hästkrafter. De tidigaste modellerna hade bara en 375-kubiks motorer på nio hästkrafter, men de riktiga entusiasterna hävdar att en del av finessen i 2CV:s utstuderade enkelhet försvann när modellen genom åren moderniserades.
Men ända till slutet av produktionen saknade 2cv fönsterhissar, man viker upp rutan istället. Karossen är en slags halvkabriolet, hela taket är täckt av vinyl som lätt kan rullas tillbaka för att få en i det närmaste öppen bil. Friskluftsintaget som löper längs hela underkanten på vindrutan understryker att bilen inte främst är gjord för svenskt vinterklimat.
- Den perfekta semesterbilen, tycker Hugo.
Det påstås att det till och med ska gå att bädda i den om man skaffar den utbyggnad av bagageutrymmet som kallas ankstjärt.
Hugos bil är en ”Special” vilket i det här fallet betyder att den är enklare utrustad än standard, till exempel har den hel soffa fram istället för stolar.
Hugo menar att det inte är några problem att hänga med i dagens trafikrytm.
- Jag håller runt 100 och det brukar räcka och den är så lågt växlad på de lägre växlarna att i stan river den iväg vid rödljusen. Vid medvind och hemlängtan kan den komma upp i 115 - 120.
Legenderna och myterna frodas kring bilen. Det berättas om många äventyrsresor och expeditioner med bilen. Mest känd i Sverige är nog Jan Myrdals och Gun Kessles resa till Afghanistan 1958 – 59. Efteråt har Myrdal hyllat 2CV och i en bok berättar han om hur han vid ett tillfälle plockade isär bilen och fick hjälp att bära den över en flod som var för strid att köra igenom. Det underlättas av att Lillcitran i princip kan plockas isär bara med hjälp av en skiftnyckel och att hela bilen inte väger mer än 525 kilo. På andra sidan floden skruvade Myrdal ihop den igen.
Vi gör sällskap med Hugo från Prässebo ner till Göteborg, en klumpig Volvo har fullt sjå att hålla takten med den smidiga 2CVn på småvägarna. Vi är på väg till en av motorentusiasternas traditionella kajträffar i Göteborg, vid Maritima centrat bredvid Operan. Där träffar vi ett antal andra medlemmar i Svenska Citroënklubben. Den är en av de stora märkesklubbarna i Sverige öppen för alla anhängare av det franska bilmärket, men centrum för klubbens 2CV-intresse är på Västkusten. Det är inte utan att det märks, jag räknar till tio stycken 2CV på kajen.
Klubbmedlemmarna är en märkbart trivsam samling människor.
- Vi är ett gäng som hållit ihop sedan 1978, vi turas om att vara ordförande, berättar Sven Erik ”Hjalmar” Hjalmarsson, en av eldsjälarna.
Men klubben har äldre anor än så. Lillcittraklubben startade 1958 och bytte samma år namn till Svenska 2CV klubben. 1964 bildades Svenska Citroënklubben och 1967 slogs de båda klubbarna samman under namnet Svenska Citroënklubben.
Själva kallar medlemmarna sig citronister, ibland förstärkt till citropater eller de säger till och med att de lider av den obotliga sjukdomen citroënsa. Oavsett vad de kallar sig är entusiasmen stor för den lilla charmiga franska bilen.
Per-Olof Eliasson (Publicerad