Minnesbilder från Östebo - en gammal bygd.
Nedteckande av Valter Lundin – cirka 1995

Östebos historia sträcker sig långt tillbaka i tiden. Redan på 1600-talet (1653?) fanns här bebyggelse. Kanske ännu tidigare, eftersom fynd av stenåldersgravar och fynd vittnar därom. Så långt sträcker sig inte mina kunskaper om bygden, utan det får bli 20-talet fram till nutid. Tänkte ge de minnesbilder jag har av Östebo och dess invånare.

Euginia Lundin
Jag vill börja med min farmor Eugenia Lundin (Gina på kôl). Hon var dotter till bruksrättare Lars Svensson på Upperud. I ungdomen var hon s.k. sällskapsdam åt herrgårdens ogifta damer (fröknarna). Efter giftermål med skomakarmästare Gustav Lundin flyttade hon till Östebo. Där förblev hon till sin död 1938. Vad som kännetecknade den tiden var de stora barnkullarna. Hennes äktenskap blev inget undantag. Hon födde nio barn, sju pojkar och två flickor. Om man relaterar detta till dagens äktenskap, där ett eller högst två barn är vanligt, så förstår vi bättre vilken fostrargärning detta var. Barnen fick tidigt lära sig att arbeta. Min far berättade att han var sju år, när han fick sätta sig vid skomakarbänken första gången. Så var det för de andra pojkarna också, efterhand som de växte upp. Farmor hade mycket god hand med barn. Hon blev tidigt änka, då farfar dog 1904(?). Hela ansvaret för barnen lades då på Henne. Med hjälp av gammelfarfar som ännu levde klarade hon detta. Heder åt henne.

På den tiden var arbetstillfällena inte många. Alla pojkarna var till sjöss i kanalfart eller Vänersjöfart. Några var också ute på de stora haven. Vintrarna fick de tillbringa vid skomakarbänken eller som skogshuggare för bränslekommissionen under första världskriget. Hjalmar som var äldst ,läste till styrman och tjänstgjorde i utrikessjöfart. Karl var snickare. Det är nog inte många hus i Östebo, som inte han har slagit någon spik i. Claes var kvarnarbetare vid Upperuds valskvarn. Anders var maskinist i utrikesfart, Harald verkstadsarbetare vid Håverudsfabriken, Kims var till sjöss(utrikesfart), och Lars var kokare vid sulfitfabriken i Åsensbruk. Av döttrarna var Hilda gift med Gustav Magnusson och Gerda med Karl Österdahl.

För att återgå till farmor, förvånar det mig än, hur hon uthärdade våra ganska vilda lekar. Vi var ju många barnbarn och hos farmor där gick det bra att leka. Vi lekte tafatt genom köket, upp genom serveringsluckan som fanns i taket, upp till övervåningen, nedför trappan och ut i det fria. När farmor blev för trött på oss, gick hon till sin syster Lovisa i Håverud och stannade någon dag tills det lugnat ner sig igen. Jag var nog inte den lugnaste. Jag kommer ihåg att farmor sa ibland när jag kom; "Misskunna mig, nu kommer Storm"

En annan sak jag minns är att jag och min kusin Mats, som var hos farmor på somrarna, hade hört att det gick att framställa destillerade drycker genom att tappa björksav på literbuteljer, tillsätta jäst och socker och låta detta jäsa ut. Detta gjorde vi. Vi korkade igen flaskorna och ställde dem i farmors skafferi i kökskvisten. Följden blev en väldig explosion där glasflisor jäst och björksav fanns över hela skafferiet. Vad följden blev för oss syndare kommer jag inte ihåg, men antagligen var det kännbart i baken. Något som för mig var olyckliga omständigheter, gjorde att jag inte kunde komma hem till farmors begravning. Jag gjorde rekryten då och låg någonstans i norra Värmland på manöver. Frid över hennes minne.

Moster August
För att stanna kvar på "kullen", så var det min moster och morbror som bodde närmaste granne med farmor. Moster Augusta var min gudmor, en sak som var viktig på den tiden. Om det var detta eller något annat som bidrog till att hon hade särskilt fördrag med mig, vet jag inte. Hon såg nästan alltid förmildrande omständigheter när jag gjort något pojkstreck. Annars var hon rätt så barsk av sig. Morbror Josef var däremot av annat slag. Humorn var kryddan i hans liv. Han arbetade vid "körratten" i Håverud. -Transporten av virke från sjön till virkesupplaget på Krökersrudsgärdet. Där hade de ett något underligt arbetsspråk. Jag minns en ramsa som morbror drog ibland. Den lät som följer."Bene hopmansje å högre gopp vi hamarn"

Så minns jag att vi barn satt runt det stora slagbordet i köket och ritade om kvällarna. Det var synonymt för familjen. Morbror läste tidningen och moster ordnade med kvällsmaten. Allt var tyst och stilla. Plötsligt knycklade morbror ihop tidningen och skrek "BOP" så moster hoppade  högt där hon stod vid spisen. Vi ungar hade roligt åt detta förståss. Mosters kommentar var. "Du blir nog aldrig vuxen Josef"

Huset på kullen var samlingsplats för Östebos ungdom. Erik och John hade ett litet rum på södersidan. För att nå detta måste man gå genom finrummet. Där pratades och röktes det så att fotogenlampan på skrivbordet höll på att slockna av syrebrist. Den första radion i Östebo stod där. Den var tillverkad av C W Johansson i Håverud. I folkmun kallad "Karl förman" eller "Karl på radiokullen". Första tiden var det två par hörlurar till, innan högtalaren kom. Morbror var mycket intresserad av väderleksrapporten, men hade inte alltid tillfälle att själv höra på den. Då var vi noga tillsagda att lyssna på när "vädret gick". Detta glömdes naturligtvis oftast i diskussionens vågor, så det var många väderrapporter som var tillverkade av oss själva.  Morbror nöjde sig alltid med dessa. Men han anade nog att det inte alltid stod rätt till. Han hade namn efter egen tillverkning på många. Far kallades för "Karlgren", mor för "Dördi", jag själv för "Holter"och min bror för "Kort". Han sa aldrig Augusta till moster utan bara "Gusta" Ja det finns oändligt med minnen, men jag får nöja mig med dessa.

Smedberget – Otto och Augusta Andersson
På Smeberget bodde Otto Andersson och Augusta. Otto rökte palttobak. Jag minns hans pipa med lock på. Av oss ungar kallades han för "Pipotto". Han arbetade i sliperiet på Håverud. -Eller drog mosor i Upperud. Han var fenomenal på att slå med lie. Jag minns att han slog "backeslått" eller "ängslått" åt far när vi hade ko på kullen. Det värsta jag visste var att dra slipsten åt Otto. Han var så noga , så det tog alldeles för lång tid för mig som längtade till "Kullevikens varma böljor". Men så slog han också så fint att nutidens gräsklippare ger inte jämnare gräsmatta. Han vurmade också för ved. Hans vedbod var alltid välfylld. Tant Augusta minns jag som en blid gumma med guldringar i öronen, alltid med ett vänligt leende. De flyttade från Smeberget till södra Östebo. "Hönshuset",-hur huset fått detta namn vet jag inte. Kanske det hade använts för detta ändamål någon gång. Där var ett stort kök, ett litet rum och en vidunderlig utsikt över Spångsjön. Det var nog ganska kallt på vintrarna, så Ottos intresse för ved kom väl till pass. När vi pojkar varit ute på sjön och rott drag och fått någon gädda, gav vi den till Otto. Jag tror han såg med blida ögon på oss. På den tiden togs ju vara på allt. Mört, panka, braxen, ja allt som vi kallar skräpfisk idag.

Toppelotten - Jacob Jonsson
En annan jag minns var Jacob Jonsson. Hans fru hette Sofia. Han hade varit på fyrskeppet "Megrundet" som befälhavare, tillsammans med brodern August på Pinnekloa. Vi var rädda för Jacob. Han såg bister ut, men var nog en snäll farbror. De hade en liten egendom kallad "Toppelotten". Han hade rätt att beta sin ko på Mjölkudden. För att inte kon skulle beta vid vägkanten när han ledde den dit, band han en vidjekasse, en s.k. "sillkasse"om kons huvud. Handtagen trädde han över kons öron och sen surrades den fast vid hornen. På ängen nedanför mitt hem fanns det en glänta beväxt med vildklöver. Vi ungar lekte "Slå munk" där. Det tillgick så att en träbit, en halv meter hög, ställdes upp. En var munkvaktare och de andra var utrustade med varsin grov hasselkäpp. Det gällde att från tio meters håll slå omkull "munken", hämta sin käpp och innan "munken" hann resas av "munkvaktaren" hinna tillbaka till boet. Misslyckades man, blev man själv "munkvaktare". Denna lek gjorde att Jacob inte såg oss med blida ögon. Vi slog ju ner den fina vildklövern, så vi fick flytta vår lek till den s.k. "Håleslätta" istället.

Jacob hade en syster "Anna på Smeberget". Hon bodde där i det västra rummet. Hon var handikappad sen födseln, hade s.k. klumpfot. Jag minns att hon lagade kläder till andra för att få till sitt uppehälle. Om jag minns rätt, hade hon fyra riksdaler i kvartalet i pension, eller om det var från fattigkassan. Hon levde nog under knapphetens stjärna, men hon klagade aldrig. När far och mor for till oktobermarknaden i Mellerud, vilket nästan alla gjorde på den tiden, skulle Anna vara barnpassning för mig och min bror. Jag var i femårsåldern och fick inte gå ut och leka för Anna, som hade svårt för att gå på grund av sitt handikapp. När far och mor kom hem från marknaden, berättade Anna att jag krupit under bordet i köket och bett till Gud att han skulle ta Anna på Smeberget till sig med det snaraste. En from önskan som Anna nog inte såg på samma sätt. Hon sjöng en visa som började så här: "Pissen katten, pissen katten var har du vare i natt." Sången var inte uppskattad. Det var roligare att se Annas guldringar dingla i öronen när hon sjöng.

Nolaregårn - Alfred och Stina Magnusson
I Nolaregårn (norra gården) bodde Alfred och Stina Magnusson. Alfred var född Blixt och Stina var född Skarp, vilket fick oss att tänka på åskväder. På den tiden var det som är skog idag öppna gärden. Gården födde häst och fem kor, höns och grisar. Det var en åttings gård. Hästen hette Tyko. Jag minns att den gick tjudrad med en stor rundsten förankrad i ett av benen. Alfred hade varit kusk på Upperud , innan han blev arrendator i Östebo. Han var en trygg odaltyp och Stina var liten och slank , som jag minns henne. När de upphörde med jordbruket, köpte de tomt och byggde sig hus öster om Kullen. Det var det första som byggts på länge i Östebo och fick rätt och slätt heta Bygget. Så benämns det än idag. Av de åtta barnen blev August, Erik, Viktor, Gustav och Helga kvar i Östebo. De andra bodde och bor i Åsensbruk.

Högane - Österdahls
På Högane eller Horntutere som det också kallades,(möjligen hade det bott någon eldvakt vid gamla Upperudsbruk där. Dessa var visst utrustade med en lur att blåsa i om brand utbröt.) Där bodde Österdahl som var torpare under Upperud med hustrun Viktoria. De hade åtta barn. Förr var det åker vid backen i Ängkasa. Där hade Österdahl potatis. Jag och sonen Sven var mycket ihop och lekte, men det var ju så att var det något som skulle göras, så fick alla ställa upp, stora som små. Den här dagen skulle potatisen hem från Ängkasen. Kärran vi drog den på kommer jag ihåg än. Den hade trähjul gjorda av avkapade stockändar skodda med järnskoningar och uppfästa på träaxel. På den drog vi en säck åt gången. När vi kom till Smedbergsbacken gick fru Anderssons ko där lös. Den var folkilsken, så vi ungar blev väldigt rädda. Men Österdahl som var van vid djur fick den fasttjudrad, så vi kunde fortsätta hem. I "villan", som den kallades, bodde Stina Andersson. Hon kallades alltid för "fru Andersson". Kanske var det för att hon var änka efter en sjökapten. Han var befälhavare på passagerarbåten Nordmarken, som gick i trafik i trakten av Årjäng. De hade en son, Fred. Han var för oss småpojkar det stora äventyret. När han kom hem, han var nämligen till sjöss, flockades vi kring honom. Han täljde båtar, gjorde pilbågar och slangbellor. Han var den store idolen. Han var otroligt hårdhänt. Det var inte sällsynt att vi kom hem med en blå näsa, när vi inte skötte oss som han tyckte. Men det gjorde detsamma, han var lika populär ändå. Jag minns en gång, jag kunde väl vara i fem-sexårsåldern, när han tog mig med till Udden för att ro hem ved därifrån. Han hade lånat Bratts gamla platteka, som lastades jäms med relingen med furuved. Mig placerade han högst uppe på vedhögen. Ekan rann, så när vi var ett tjugotal meter från land sjönk den. Fred hoppade i vattnet, fick mig i land och bärgade sen vedhögen. Det var nog tur att inte mor visste hur det gick till ibland.

Hålan – Johan och Elisabeth Bratt
Nu har vi hamnat i den s.k. Hålan. Där bodde skomakare Johan Bratt och Elisabeth. Verkstaden låg vid sjön. När det var högvatten, var den omfluten så man fick gå på en spång. De hade sju barn. Henning som var äldst var byggmästare, Bertram handelsresande, Georg skomakare, Jonas sjöman och sedermera fabriksarbetare. Adina var kokerska på herrgårdar i Värmland, tills hon gifte sig och flyttade till Säffle. Den andra dottern Hulda dog i unga år i TBC. Erik var yngst och var snickare. De sista åren han levde plågades han svårt av ledgångsreumatism. Många är minnena. Särskilt av tant Elisabeth. När radion sände vasaloppet första gången, jag tror det var 1924,var jag hos Bratts. De hade då radio med högtalare, vilket inte var så vanligt. Jag fick lov att lyssna på "Från målet i Mora" Tror det var John Lindgren, Lycksele, som vann det året. Det var stor sensation att sitta och höra Sven Jerring berätta vad som hände där ute på det nio mil långa spåret.

Vad jag hört berättas fanns för länge sedan en s.k. stenstuga strax intill Bratts gamla hus. Familjen som bodde där skulle ha dött under koleraepedemin på 1800-talet, varefter huset revs.

Matteslotten – Hilma Sloberg
Så minns jag Hilma Sloberg som bodde på "Matteslotten". Hon var änka efter August Sloberg som var sjöman och dessutom bygdespelman. Fiolen var hans instrument. Han komponerade bl.a. en egen vals. Den kallades rätt och slätt för "August Slobergs vals". Musikaliteten gick nog i arv. Dottern Hilda spelade gitarr och orgel och sonen Hjalmar dragspel och orgel. Sönerna Karl och Viktor hörde jag aldrig spela, men däremot deras barn var musikaliska.

I ett utbygge mot sjön hade Gottfrid Augustsson från Ryr affär på tjugotalet. Dottern Hilda förestod den. Många är de strutar med hårda karameller som vi ungar köpte där för fem öre, när vi fått betalning för ärenden som vi utfört.

Affären - Lennartsson
Förutom den affären fanns det tidigare affär i det hus som ägs av Lars i Lindstorp. Lennartsson hette han som ägde denna. Han var gift med en norska och hade en dotter som hette Sonja som förestod affären. Där fanns till och med kläder och tyg att köpa, vilket var ovanligt för en liten byhandel. Affären gick nog inte särskilt lysande. Den gick sedermera i konkurs. Kanske berodde detta på att nämnde Lennartsson ägnade sig mer åt starka drycker än åt affären. Han hade Östebos första bil, en gammal T-Ford med suflett. En gång körde han fruarna i Östebo till en auktion i missionshuset i Håverud. Färden var nog i vingligaste laget, då han ej var riktigt nykter. För att slippa åka med honom hem (han hade lovat att hämta efter auktionens slut) beslöts att de skulle ta vägen över Åsensbruk tillbaka. Detta för att slippa träffa honom. Men Lennartsson tog vägen över Bränna och mötte dem i den s.k. Ullströmsbacken utanför Åsen. Hemfärden blev än värre än ditfärden. På Östebovägen i backen som än idag kallas Vältarebacken, körde han av vägen, så sista biten fick de gå hem, när de väl kravlat sig ur bilen. Någon mer resa med Lennartsson blev det nog aldrig. Han var väldigt snäll mot oss barn. Vi fick alltid karameller när vi var och handlade. Så för oss ungar var han toppen.

Södra Östebo – Edvin Johansson
Så är jag då framme i södra Östebo, den största gården i byn. Där bodde då Edvin Johansson. Han hade varit virkeshandlare och sågverksägare, s.k. skogspatron i sin krafts dagar. Vid den tiden jag minns, drevs bara jordbruket med hjälp av sonen Viktor, som då var ogift. Dessutom fanns en anställd mjölkerska. Vi hämtade mjölk där, jag och min kusin Allan. Vi tyckte alltid det var så kusligt och mörkt i det stora huset. Det fanns ju inte elektriskt ljus på den tiden. Fotoskenlampans sken kastade stora skuggor över tak och väggar och vi tyckte det knäppte i alla hörn av huset. Vi fick alltid äpplen eller något annat när vi hämtade mjölken. En av mjölkerskorna, jag minns inte vad hon hette, hade lärt en av katterna att dricka mjölk direkt vid källan så att säga. Katten ställde sig intill när hon mjölkade och hon lät strålen sila rätt i munnen på den. Ett ovanligt sätt att mata katter.

Östebosundet – Robert och Augusta
På Östebosundet bodde Robert och Augusta med sonen Karl. Robert var målare, en duktig sådan. Hustrun dog någon gång i början eller mitten av tjugotalet. Robert och sonen bodde kvar där i många år ensamma. Han var också duktig fotograf. Många av hans bilder finns fortfarande kvar och minner om tid som gått. Robert åkte alltid med Stomberg på passagerarbåten "Tärnan"till Bengtsfors, utrustad med kamera och stativ. Många var de passagerare som plåtades av honom. Han var ytterst pedantisk. Det kunde ta en timme att bli fotograferad, allt skulle vara perfekt. En annan egenhet var att han var klädd lika vinter och sommar. Han bar svart kostym, stärkkrage och rosett, överrock och hatt s.k. kubb eller knackis, samt skor och galoscher. Han resonerade väl som så, att det som höll ute kylan på vintern höll ute värmen på sommaren. Sonen Karl var till sjöss som maskinist på Dalslandsbåtarna. Han var också målare. Han målade bl.a. en öppen spis i mitt hem. Det tog lång tid, men resultatet blev också glänsande. De sista åren skötte han sin far som då var sängliggande. När jag var med ner till sundet och hälsade på, förundrade jag mig alltid över hur fantastiskt rent allting var. Spismuren var snövit, stänkt med blåelse. När vi blev bjudna på kaffe, minns jag särskilt bullarna. De var absolut lika, runda och penslade med ägg. Dessa hade Karl själv bakat. De smakade underbart.

På Östeboudden minns jag inte vem som bodde på den tiden. Österdahl hade bott där innan han flyttade med familjen till Högane. Jag återkommer senare med dem som bodde där under min uppväxttid.

Pinneklon
Till Östebo räknades också Pinneklon, Barlindemyren, Blommekasa, Långkasen, Hållsten och Kvarnkasen. På Pinneklon bodde August Jonsson och hustrun Tilda. Yngsta dottern Valborg bodde hamma. De andra barnen, jag tror de var sju, var redan gifta då. Karl bodde på Idala, Gunnar och Konrad i Bränna, Ellen i Håverud, Augusta i Mustadsfors och Helga i Göteborg. August hade tillsammans med brodern Jakob tjänstgjort på fyrskeppet "Megrundet" i Vänern. August drog tillsammans med Otto på Smedberget mosor i Upperud på somrarna. Han var också med när kanalen rustades på våren. -Tjärning av slussportar och andra förekommande arbeten. Jag minns en gång, jag tror det var dagen före julafton. August hade varit till Mellerud och julhandlat. Han hade väl träffat några kumpaner och festat om lite, varför han när han steg av bussen i Upperud, inte begav sig hem utan fortsatte till Östebo, till min farbror Claes. Där satt några av gubbarna och provsmakade juldrickat. August ville förståss vara med, men farbror tyckte väl att han fått vad han behövde, så man satte fram glas, men slog i vatten åt August. Han tömde glaset, harklade sig och tackade. Vad han fått i glaset kände han tydligen inte för då hade han nog opponerat sig. Han var känd för att ha ganska kort stubin. Tilda minns jag som snäll och vänlig. Jag fick hämta mjölk åt mor varje kväll efter mjölkningen hos Tilda. Då blev man alltid bjuden på ett stort glas nysilad mjölk och en vetebulle. Vetebullen var härlig, men den nysilade mjölken gjorde många turer upp och ner i halsen, innan den hamnade där den skulle vara. Det hörde inte till att tacka nej på den tiden. Det var att tiga och lida.

Barrlindemyren
Så har vi Barrlindemyren. Där bodde Karl Pettersson. Han kom från Forsbo, son till Johanna på Forsbo, sedemera Johanna på "Kittel", dit hon flyttade sedan hon blivit änka. Karls hustru Hilda var en rivandes människa. Hennes arbetskapacitet var stor. Barnen fick lära sig arbeta tidigt, så var det ju då. Jag var kompis med en av pojkarna där, Samuel. Minns att arbetet gick före leken. I regel skulle allt arbete göras klart, innan vi fick ägna oss åt våra lekar. Hilda och min moster Augusta hade som unga varit i Norge som sömmerskor, så kläder till barnen sydde hon alltid själv. De hade två kor. Jag tror de hette Bolla och Ringla. Dem vallade vi i Forsbobotten, ett gärde under utsiktspunkten(Tittareknatten), där man såg Vänern med Kräklingarna och Hjortens udde vid klart väder.  

Ett minne jag har, vi var nog i sjutton-artonårs åldern. Jag och Samuel hade bestämt att åka till Mellerud på bio. Det gick buss vid den tiden, men hem fick man ta tåget. Det blev förhinder, för när jag kom till Samuel, var han arg som ett bi. En av korna, minns inte vilken, hade blivit kärlekskrank på eftermiddagen, varför den skulle till tjur, och det var inte närmaste väg. Ända till Charlotten, en gård ovanför Kilane i Ånimskog. Som god kamrat beslöt jag mig för att följa med. Samuel som var optimist trodde, att om vi snodde oss skulle vi ändå hinna till bion. Till saken hör att det var vårvinter och svår halka på en del ställen. Detta fick kon erfara för nu var det bråttom. När vi kom i backen från Malöbäcken till Kilane, halkade kon omkull och åkte utför. Nu var goda råd dyra. Tänk om hon bröt något ben. Samuel var kvick och fick repet om ett träd vid vägkanten. Detta stoppade den vilda färden, men kändes nog inte behagligt för kon ,som var den som fick ta stöten. Emellertid kom vi oskadda fram och fick uträttat vårt ärende. Färden hem gick i samma vilda tempo. Om det blev någon kalv efter den vilda färden, kommer jag inte ihåg, men vi hann med bussen, och det var ju huvudsaken för oss.

Närmsta grannar till Barrlindemyren var Johannes Blom och Hedvig. Han var reparatör vid Dalslands kanal och byggde slussportar. Jag minns honom som en kraftkarl med stort yvigt skägg. De hade tre barn. Harald som var styrman i vänersjöfart, Helga som också var till sjöss som restauratris, eller "trissa" som det hette i folkmun. Yngsta dottern Hulda Astrea var hemma hos föräldrarna. Hon hade en tax, som var otroligt välfödd. Jag minns att jag och mor var bjudna på kaffe hos Hedvig en gång när vi varit och plockat bär. Där bjöds alltid i finrummet. I rummet fanns en kakelugn i rött kakel med spegel i, något som imponerade väldigt på mig, som aldrig sett något liknande förut. Familjen flyttade senare till Torgrimsbyn, där de köpte en gård som sonen Harald brukade. Han var ringare i Skålleruds kyrka i många år. Jag minns när han ur biskop Borgenstiernas hand fick förtjänsttecken för lång och trogen tjänst. Döttrarna Blom lever än. Helga, nittio år nu, bor på Pinnekloa och Hulda bor kvar i Torgrimsbyn.

Långkasen
I Långkasen bodde vid den tiden fyra familjer. På själva gården bodde Johannes Forslund och hustrun Sofia. De hade sex barn. Johan som då bodde i Långkasen, var packare vid Håverudsfabriken. Hilma var gift med Georg Larsson och bodde i Åmål. Anna var gift och bodde i Malmö, Anders var byggmästare i Åmål, Gerda var hemma hos föräldrarna och Karl som var yngst var verkmästare vid Upperuds trämassefabrik. Forslund hade en häst och två kor, höns och gris. Korna gick om somrarna på skogen, som man sa. Hästen minns jag särskilt, enliten grå islänning. Grålle var också namnet. Vi pojkar brukade rida på den, när den gick i hagen bakom Barrlindemyren. Man fick akta sig, för Grålle var inte direkt intresserad, utan gav oss ett tjuvnyp då och då. 

Den första pingstförsamlingen bildades i Långkasen. Föreståndare för den, om jag minns rätt, var Konrad Andersson, son till Ludvig och Sofia Andersson som bodde där. Ludvig har jag inget minne av, däremot minns jag Sofia "Ludvige Sofi" i dagligt tal. Hon var en liten rar gumma med svart huckle. Barnen var Konrad, som jobbade vid emballagesågen i Håverud. Jenny, som var hushållerska åt Sixten på "Skolmästre" vid Linddalen. William var packare i Håverud och Olga skötte hushållet åt honom. William spelade fiol och Olga gitarr. Bägge var självlärda. Det berättades om William attnär han övade och det inte lät bra, kunde han gå ut och slänga fiolen upp i berget bakom huset. Den sprack förstås, men hämtades och limmades ihop igen. Enligt William blev bara ljudet bättre för varje gång. Så var det Olga, lite blyg och timid, som jag minns henne. Det var inte lätt att få henne att spela, men min mor som var väl bekant med henne spelade hon för. På den tiden var det inte många som spelade melodi på gitarr, men det gjorde Olga. Hon var på något sätt övermusikalisk. Det berättas att hon en gång var på besök hos brodern Konrad, som då flyttat till Håverud. En av pojkarna där hade skaffat sig saxofon och höll på att öva som bäst. Olga lyssnade ett tag men bad att han skulle sluta, för det lät så förskräckligt. Han gjorde så och gick ut till sin far på vedbacken. Efter en stund hördes saxofontoner genom det öppna fönstret, den ena melodin efter den andra. När de kikade in fick de se Olga sitta och spela för fullt. Till detta hör att hon väl aldrig sett ett liknande instrument förut.  

Hos Johan Forslund och Gerda gick vi Östebobarn i söndagsskola. Vi var många barn i Östebo på den tiden. Det hörde till söndagsskolan att kunna ett bibelord varje söndag. Om jag minns rätt så fick jag läsa "Herren är min herde mig skall intet fattas o.s.v." Intresset för söndagsskolan var nog inte värst stort, det inkräktade ju på fritiden. Det var många söndagar med spelad magsjuka för att slippa. Leken fick ju gå före allt i den åldern.

Kvarnkasen
Så är jag framme vid torpet Kvarnkasen. Det brukades av Sven Johansson "Sven på Kasa". Han hade förut varit gift och bott på Nyhem, ett litet torp under Skalåsknatten. Nu var Sven gift med Kristina Rask. Deras äktenskap var barnlöst. Sven hade i första äktenskapet tre döttrar. Agnes var äldst och var gift med Hilmer Andersson i Östebo. Hilda "mellantösa"var gift med Henrik Johansson och yngsta dottern Gerda var ogift. Sven var född i Dalskog, där hans far var torpare. Han var en bra berättare, ett verkligt original. Historierna kring Sven är många. Han berättade från sin barndom, att han i tolvårsåldern fick gå från Dalskog till Mellerud, en rätt lång sträcka, för att köpa två kannor brännvin åt gubbarna. För detta hade han en tolvskilling kannan. Då köpte han en "ort" kaffe åt sin mor. En ort var om jag minns rätt en tiondel av ett skålpund. Kaffe var en lyxvara då, så glädjen var nog stor när Sven kom hem. När Sven fått en eller två kaskar, sjöng han visor. Jag minns en del bl.a. "Bröllopet på hästelorten" och visan om torpet "Högali". Den sistnämnda diktad av "smen i Kärr"enligt Sven. När det blev tid att sätta potatisen fick Sven bråda dagar. Han och hästen Strix for från det ena stället till det andra och satte potatis. En gång hade Sven varit i Håverud hos kusken Andersson och målarmästare Ekeroth och satt potatis. När det var färdigsatt var det kaffe och efter det några kaffehalvor som brukligt var. När det var tid för Sven att fara hem, hade det redan börjat skymma. Till saken hör att Sven var lite mörkrädd. Han föreslog då att Ekeroth och Andersson skulle följa med till Kvarnkasen, så skulle han också bjuda på kaffehalva. Sagt och gjort. Plog och harv lastades på vagnen och färden tog sin början. Väl framme vid grinden ovanför Kasen, tog Sven fram halvlitern ur innerfickan på rocken och sa; "Vi kan väl ta den här". Han hade haft den på sig hela tiden, men hade på detta sätt fått sällskap hem. En annan gång var Sven bjuden på middag på ett ställe. Det var mycket mat, bl.a. en skål med senap. Sven som väl aldrig smakat denna krydda tog en sked, spottade snabbt ut den igen och lät den försvinna i rockfickan. Hans kommentar efteråt var: "För att vara mat var det nog det sämsta jag fått." Sven kallade alltid sin fru för Kerstin. Hon hade vid mjölkningen fått en släng av kosvansen i ett öga och fick svår värk, varför det blev aktuellt att åka till läkare. Det hade kommit smuts i ögat, så det bedövades och gjordes rent. Någon frågade Sven hur det var med Krestin. -"Jo, nu är det allt bra igen. Hon hade fått skit på pulpeten." var Svens svar. När någon nämnde Svens och Kristinas barnlöshet, brukade Sven säga: "Det har nog blitt syra i botten, så det är inget att göra." Historierna kring Sven är många. En del är sanna och en del är väl lagda i hans mun, som det blir med riktiga historieberättare. Hur som helst, Sven var en snäll människa. En sådan som det nog behövdes fler av. Gästfriheten på Kvarnkasen var stor. Det var glädje när någon hälsade på, stor som liten. Då dukades i Lillestugan fram kaffe och mycket dopp. Särskilt när "Mellatösa" Hilda var hemma. Hon hade senare bageri i Upperud. Kristina hade tre bröder som bodde på Kasen. Ville var skomakare men svårt handikappad av värk. Han gick nästan dubbelvikt. Skorna, särskilt grövre skor, pliggades alltid med träpligg. Den var nog inte så dyr, men Ville tillverkade sin egen. Jag minns honom så väl, när han trots sitt svåra handikapp gick till Upperuds brukshandel, för att köpa sulläder och skogarn. Ett verkligt kraftprov för honom.

Brodern Johan var hemma och hjälpte Sven med jordbruket. Hans käraste ägodel var en resegrammofon som han köpt i Mellerud. När han spelade på denna, satt han intill och slog takten med foten hela tiden. Han fick inte störas. Den tredje brodern Gustav var till sjöss på kanalbåtar. Han var rädd för sjön. När det var dåligt väder på hösten, tog Gustav tåget från Köpmannebro till Vänersborg, för att slippa turen över Vänern. Sen var det ju bara älven ner till Göteborg. De sista somrarna var han vid slussen och hjälpte sin svåger Karl Olsson, som var slussvakt i Upperud.

Ågrens
Ett ställe som också räknades till Östebo var "Ågrens". Gamle Ågren hade varit virkesmätare bl.a. De hade ko och höns och så hade Ågren en vit häst, som vi barn beundrade mycket. På gården stod en apel med de mest röda äpplen jag sett. Det vattnades i våra munnar, när vi gick förbi varje morgon och afton, på vår väg till och från skolan i Linddalen. Det hände ibland att vi fick smaka, om det passade så att gamle Ågren var ute vid den tiden. Att ta utan lov vågade vi inte. Läraren, som hette Norén, hade ju kunnat få höra om det. Då hade säkert rottingen fått dansa polka i våra ryggslut. Det fanns auktoritet hos lärarna på den tiden.

Ågren var änkling och hade tre barn. Gamla fru Ågren minns jag inte. Hon var redan borta. Edith, dottern skötte hushållet, henne minns jag väl. Karl arbetade vid trämassefabriken i Upperud. Han var en god berättare med verklig humor. Många kvällar satt han hos mig på biblioteket, och talade om gamla Upperud och människor han mindes. Han var vaktmästare i Skålleruds hemslöjdsförening i Linddalen. Jag skall återkomma till den tiden senare. Johan, brodern arbetade också vid trämassefabriken. Han var en tänkare och diktare. Vi hade timslånga samtal ibland. Jag fick personligen ta del av hans diktning. Han tillägnade oss dikter han gjort. Under skrev han "Till sångarbröderna i Östebo". I nästan all hans diktning fanns en religiös underton. Naturen och hembygden, som Johan älskade över allt annat, fanns också med i hans dikter. Han var något av en visionär. Hade Johan haft makt att ändra i tillvaron, hade det nog varit behagligt att leva i hans värld. Hans dikter samlades i en liten bok med titeln,"En diktsamling av Johan Ågren". Den fanns att köpa för något år sedan, kanske är upplagan slut. Hembygdsföreningen ägnade han också mycket tid. Han sa alltid, "Det är noga med det gamla, annars har vi ju inget att jämföra vår egen tid med".

Hållsten
Nu har jag hunnit nästan till Upperud, men skall för en stund återvända till Hållsten, där min egen vagga stått. Torpet ligger c:a 500 meter norr om Ågrens. Där bodde min morfar Paulus Johansson (Paulus på Hållsten). Han var skeppare åt Billingsforsbolaget. Bland andra hade han en båt som hette Primus. Mormor hette Kajsa. Hon dog 1900 då min mor var tretton år. Enligt mor var hon liten och smärt, med ett gnistrande humör. Paulus och Kajsa hade fem barn. Leon var slipare i Håverud, liksom Anton. Tredje sonen Johannes dog i unga år. Av döttrarna var Augusta gift med Josef Lindh från Amundserud och bosatt i Östebo. Min mor Maria Paulina var gift med Karl Lundin i Östebo. Jag minns min morfar som en kraftkarl. Han hade varit med vid byggandet av Dalslands kanal. Han berättade att koleran härjade i bygden vid den tiden, särskilt på Upperud och Forsbo. När någon dött och skulle köras för att begravas, togs folk från kanalbygget till detta. Taxan var en kanna brännvin, plus någon penning. Morfar hade själv varit med och kört. Brännvinet var till för att de själva inte skulle smittas. Om det hjälpte vet jag inte, men många färder till begravningsplatsen blev nog rätt så vingliga. En kanna var väl omkring tre liter?

Det var nog inte det lättaste att bo på Hållsten. Det fanns ju ingen riktig körväg dit. Allting fick bäras. Far berättade att de köpt en ny vedspis, som kom med någon av kanalbåtarna. Den bar han på ryggen från Upperuds sluss hem till Hållsten. När man går den gamla vägen, finns en sten som kallas vilosten. Kanske kommer namnet Håll-sten av detta. Jag minns att morfar när han hälsade på hemma alltid hade med sig något till oss ungar. För det mesta var det äpplen eller hårda karameller och kandisocker. Äpplena var av en sort som jag aldrig smakat varken förr eller senare. De var varken sura eller söta utan hade en underlig smak. Kanske var det för att han förvarade dem i en låda i kammaren, tillsammans med bl.a. pepparkakor. Han var utrustad med "smednypor", som det kallades att vara okänslig för värme. När han tog ringarna av järnspisen, tog han dem med händerna.  

Det inhägnade området runt Hållsten kallades för "Lycka". Varför det kallades så vet jag inte, men det lät väldigt hemtrevligt i mina öron. Morfar dog 1928 i mitt hem i Östebo. Huset revs och platsen är nu en hållplats på den s.k. Pilgrimsleden. Det var tre hus på Hållsten. Morfars hus, så det hus där jag föddes och en bit norrut Tildas stuga. Tilda var mor till Karl Benjaminsson, skeppare på Alex Halling. Där var två döttrar också ,Ida och Anna. De dog före min tid. Tilda var änka. På den tiden fanns ju ingen änkepension, så Tilda försörjde sig genom att göra och sälja kvastar och vispar, plocka bär och hjälpa andra med tvätt och strykning. När morfar inte var hemma och mor skulle till bärskogen på hösten, blev jag och min bror lämnade hos Tilda för tillsyn. Hon bjöd oss alltid på kaffe och pepparkakor. Jag minns hennes kaffekoppar. De var så höga och fina och kaffet var så otroligt varmt. Starkt var det också. Pepparkakorna smakade som de pepparkakshästar som såldes på marknader förr. Det gick en stig förbi Tildas stuga. Den gick till Långkasen och avslutades med en stege utför berget. Idag är den borta, men stigen syns än.

30-talet kommer till Östebo
För att lämna tjugotalet och gå in i trettiotalet, så var detta en expansiv tid för Östebo. Då byggdes många nya hus och flera flyttade in utifrån. Bland de första var Teodor Perssons hus intill Bratts. Han och min far var snickare i Johannes Lindbergs lag. Bland annat byggde de många av småstugorna i Håverud och Åsen. När grunden skulle läggas togs granitsten till den s.k. stenfoten. Johan Törnkvist, gammal rallare och stenarbetare, kilade och högg ut den. När Teodor Persson sålde och byggde i Håverud, köptes huset av Ferdinand Ottosson, som bodde där tills han byggde hus på Bäcken vid Håverud. Efter honom köpte Erik Alfredsson. Det tillhör idag hans sterbhus. Handlare Lennartsson byggde hus som inrymde diversehandel. Det var Emil Kvist som byggde. Han var svåger till Lennartsson. Familjen bodde då i Öststuga. Yngste sonen Gunnar och jag var skolkamrater. De var fem barn Anna, Märta, Helge, Arne och Gunnar. Familjen flyttade senare till Åsens bruk.

Vid sjön byggde Gottfrid Johansson. Han var svåger till Hilmer Andersson, hustrun hette Elin. De hade två barn, Irene och Bengt. Gottfrid byggde sen hus i Åsens bruk och flyttade dit. Huset i Östebo såldes till Carl Th. Eriksson och hans hustru Lotta. De kom från Ryr till Östebo. De hade sonen Knut, som nu är ägare till fastigheten.

Östeboudden
Otto Persson och Emma bodde i många år på Östeboudden. De hade fem barn. Erik var äldst sedan kom Bror, Greta Lisa, Märta och Elsie. Otto var anläggningsarbetare och var med på olika vägarbeten runt om på Dal. På den tiden var ju allt arbete manuellt, det var före maskinborrar och vägmaskiner. Dessutom var betalningen dålig. Ackorden som gavs, var mer till för att slita ut sig på än att tjäna pengar. Långa arbetsvägar var det i regel också. Jag minns att Otto arbetade på en skärning vid Hallersbyn i Dalskog. Den vägen gick han varje morgon och kväll, en promenad på några mil. Lägg till detta det oerhört tunga arbetet så förstår vi att det inte var något arbete för veklingar. Det var bara arbeta, äta och sova. Någon fritid var det inte mycket bevänt med. Otto hade ett stort intresse, det var motorbåten. Med den kunde han ta med familjen till Björkön eller ut bland öarna i Vänern. Det kändes nog skönt efter en hård arbetsvecka. Han hade ett stort mått av humor. Han och Hilmer Andersson hade många gags för sig. De sista åren arbetade Otto vid fabriken i Håverud. Han och Hilmer hade alltid sällskap till arbetet. Bägge arbetade dagskift. Minns en gång när Hilmer hade mjölkflaskan med på morgonen, för att ställa den vid mjölkaffären i Upperud. Otto viskade till mig (jag arbetade också i Håverud): Nu måste vi prata väldigt med Hilmer, så att han glömmer mjölkflaskan. Sagt och gjort, vi pratade och Hilmer glömde mjölkflaskan. Inte förrän vi var i Linddalen säger Otto: "Skulle inte du lämna flaskan i Upperud?" Då först märkte Hilmer att mjölkflaskan hängde kvar på cykelstyret.

Det var att vända, annars hade de blivit utan mjölk nästa dag. Sen skulle den ju med hem på kvällen också. Då upprepades samma procedur. Inte förrän vi kom till stora eken på Östebovägen säger Otto:"Skulle du inte ha med dig mjölken hem, Hilmer?" Då gick det upp ett ljus för Hilmer. Han förstod varför vi varit så  väldigt talträngda. Dessa spratt var för dem kryddan i tillvaron. De var de bästa vänner. Persson byggde sen hus söder om Bratts och flyttade från Udden. Fastigheten köptes av Lennart och Ingrid Nilsson och är fortfarande i deras ägo.  

Ett annat hus som byggdes i mitten av tjugotalet var Henry Svenssons. Han var gift med en kusin till min mor - Fredrika Sjögren från Tydje. När jag var liten var vi ofta i Tydje och hälsade på hos Sjögrens. Vi åkte båt till Köpmannebro och tåb till Tösse. Gubben Sjögren var jag väldigt rädd för. Han sa alltid att pojkar skulle ha stryk. - För har dom inte gjort nåt ont så tänker dom göra det. Jag kände mig väl lite hotad.

Huset köptes på trettiotalet av Viktor Sloberg. Hans sterbhus är ägare nu.

Gamle slussvaktaren Karl Olsson köpte en tomt av Axel Hallberg och byggde ett hus på denna. Sonen Hilmer skulle överta slussningen. Karl Olsson dog innan huset var inflyttningsklart, men hustrun Karolina (Lina) och dottern Teli flyttade in. De bodde kvar tills Lina dog. Dottern Teli gifte sig och flyttade till Eriksbyn. Målarmästare Karl Pettersson hyrde där till julen 1946, då han och familjen flyttade in i nybyggt hus vid slussen. Undertecknad köpte huset av Hilmer på slussen. Det är fortfarande i min ägo.

Två nya hus kom till då Erik Olsson, som då var gift med Hilda Sloberg, och Nils Nilsson, som förut bott och brukat torpet Högane, byggde. Tomterna till de flesta husen såldes av Stina Andersson.

Kullen
Om vi så förflyttar oss till Kullen igen, så byggde Hilmer Andersson hus där liksom August Magnusson. Kulleegendomen delades upp i nio tomter. Far, som byggt redan nittonhundratjugo hade hus där. Så byggde mina farbröder Harald, Claes och Gustav på sina respektive tomter. Ett hus höll jag på att glömma. Bröderna Gustav och Algot Eriksson byggde "funkisen" eller "fyrkanten" som det också kallades. I huset fanns två lika stora lägenheter. De sålde det i sin tur till Hjalmar Ny, som bodde där några år. Nästa ägare var Sven Magnusson och Gusti. De sålde till Karl Österdahl. Hans fru, min faster, äger det nu.

Detta var något om den nybyggnation som som skedde. Nu något om folket och livet i Östebo på den tiden. De flesta arbetade i industrin i Åsens bruk och Håverud. Några vid Upperuds valskvarn och trämassefabriken där. På den tiden hade inte den kontinuerliga driften slagit igenom vid industrierna. Söndag morgon stoppades fabriken och startades igen måndag morgon, för dem som arbetade treskift. För dagarbetare gällde från halv åtta till fem, lördagar till halv två. TV hade inte kommit ännu, men nätansluten radio fanns i alla hem. Det fanns tid att umgås familjer emellan, och det gjordes också. Söndagen var på något vis respekterad som vilodag. Då togs helgkläderna på. Nyrakade och fina gick gubbarna omkring och pratade med varandra. Samtalsämnena varierade, kanske var det om jobbet, motorbåten eller politiken och lönerna. Maten på söndagen var också litet utöver det vanliga. Stek av fläsk eller kalvkött var vanligt, mot vardagens mer triviala anrättningar. En del av gubbarna drog en stilla poker på någon kammare. Någon gick till kyrkan eller bönhuset. Söndagen var ju den dag då man kunde rå över tiden på annat sätt än på vardagen. På somrarna var det vanligt att man packade ryggsäcken med kaffe och smörgåsar och gjorde långa skogspromenader. Då samlades många familjer. Gäng på tjugotalet vandrare var inget ovanligt.  

På den tiden fanns många av de gamla skogsgårdarna och torpen kvar. Nu minner endast raserade spismurar och grundstenar om dessa gamla boplatser. Några av dessa var Livarebo, Ansköldserud, Åna, Majorn, Tunhem, Sälldalen och Sälldalsbäcken där Silikaverken hade en liten kraftstation. Den drevs tillsammans med kraftstationen i Djupslund. Så var det Sälldalsögårn, Hunnänga, Bräcketorpet och Stora Bräcke. På tal om Bräcke så ställdes alltid promenaden dit då liljekonvaljen blommade. Hela ängar med konvalj spred en doft som kändes på långt håll. Ett annat kärt nöje var att ta sina respektive motorbåtar. Nästan alla hade båtar endera med inombords- eller utombordsmotor. Då for man till Björkön eller ut till öarna i Vänerskärgården. Där badades, dracks kaffe eller metades i den s.k. Malegården. Man umgicks med naturen och med varandra. En härlig kombination som nog skulle gagna nutidsmänniskan också.

Musik och dans
Sången och musiken var också något som förenade. Det fanns två körer, Åsensbruks manskör och Skålleruds församlingskör. Vi var tio stycken från Östebo med i dessa. Erik Lindh, Nils och Sven Österdahl, Erik Bratt, Samuel och Sven Pettersson och jag själv på manssidan. Ingrid Lundin, Alice Olsson och Ellen Österdahl på kvinnosidan. Det var tre övningar i veckan. Manskören övade i gamla skolan i Åsen och församlingskören i församlingshemmet. Vi hade alla sällskap till övningarna. Vi gick för det mesta, på vintern åkte vi sparkstötting. Det fanns inte så många som hade bil då.

I Upperud hade bildats en socialdemokratisk ungdomsklubb, där många av oss Östeboungdomar var med. Det var en livaktig klubb, en av Dalslands största till medlemsantalet. Efter mötesförhandlingarna var det i regel dans till någon trio från trakten. Den gamla lokalen var fylld till max med traktens ungdom. Dansen pågick från klockan 1800 till klockan 24.00. På vintrarna startades studiecirklar, ämnena varierade. Mötesteknik, engelska och bokcirklar var några. På somrarna var det dans på utedansbanor, dit vi gick eller cyklade. Ibland åkte vi båt. Det var Linneruds dansbana mellan Mellerud och Köpmannebro, Björkhagens dansbana vid Salebol i Ånimskog, Sjövikens i Ryr, Gläsa i Fröskog, Klara källa i Mellerud Dahlmans hage på Rostock och Ispalatset i Åsens bruk (Den kallades så för den var inbyggd, så det dansades även vintertid, men värmen var väl inte den allra bästa). Dansställen vintertid var Folketshus i Ryr, Skompeladan i Tisselskog, Fåretall i Köpmannebro och så förstås Idrottshuset i Mellerud( den s.k. Kåken). För ordningen där svarade Poliskonstapel Call och store Falk, som till vardags var ölutkörare för Melleruds bryggeri.

Ett annat vinternöje var att med spark åka runt Höljen på kvällarna. Där träffades ungdomar från de tre brukssamhällena Åsen, Håverud och Upperud, samt vi utbys ungdomar. Det var inga dyra nöjen, ingen hade råd till några större utsvävningar. Jag kommer ihåg att vi var några ungdomar, flickor och pojkar, som höll till i ett garage i Gokrok och dansade en vinter. Musiken var en resegrammofon, som stod på en huggkubbe. Billigt nöje, men roligt hade vi. Det värsta var att skorna slets illa, det var ju cementgolv i garaget. Det slets ut många skosulor den vintern. Vi åkte mycket skidor på vintrarna, turer till Sörknatten i Ånimskog och till Fengerfors hörde till. Nästan ett Vasalopp! Det var tungt, många gånger fick vi avlösa varandra att spåra, då några uppåkta spår aldrig fanns. Vi köpte alltid smörgåsar och kaffe på ett pensionat vid Kristinedal i Fröskog. Innehavaren var konfunderad när han såg faten tömmas på nolltid. En sju-åtta smörgåsar per man var inget ovanligt. I våra termosar hade vi sockervatten som medhavd dryck. Det var inte ovanligt att vi fick skrapa och valla om ett par gånger på sådana turer, men det gav en bra kondition. Till detta kom att det var ont om arbete. Det var mest skogshuggning på vintrarna. En del av konditionen kom därav. Det var mest brännvedshuggning och en krona metern betalades, så vi åt nog upp för mer än vi tjänade. På somrarna var det lättare att få arbete. Då skulle industrierna förnya sina förråd av eldningskol, lera, kalk och kalksten. Dessa kom på antingen järnväg eller med båtar på kanalen. 

Andra varor var svavel till syraugnen vid sulfiten eller emballagevirke, s.k. rävskinn, till bottnar för pappersbalar. Detta var inte något lätt arbete, att t.ex. stå i ett lastrum och skotta svavel var hårt, dessutom sved ögonen av svavlet. Allt arbete var på akord, varför det gällde att hänga i. Så fanns det A.K.arbeten också. I en skärning intill fabriken arbetade vi en vinter. Andra arbeten var lekplan vid Linddalens skola samt en idrottsplats i Håverud, Där vi borrade och sprängde i en slänt med pinnmo. Bas för sprängningen var Verner Ahlm från Bränna. det inträffade många incidenter, men allt gick bra. En gång hade Verner laddat. När han drog ur laddstaken följde stubin och tändare med ut igen. Detta såg han inte utan la den ifrån sig och gick. När det small så var det ju inte i borrhålet utan i ändan av laddstaken. Av den fanns inte en flisa kvar. Han beslöt då att ta riktigt lång stubin och låta laddstaken sitta kvar när han tände. Det var fredag och avlöningsdag. August Jansson, som var ordförande i arbetslöshetskommitten, kom med pengar. Just när han skulle överlämna dessa small det. Laddstaken kom som en projektil förbi öronen på August. Efter den betan fick vi hämta lönen i Bränna på kontoret. August vågade sig aldrig mer tillbaka.

I slutet av 30-talet ljusnade arbetssituationen. En klar förbättring i konjunkturen kunde skönjas. Detta betydde att vi fick fast arbete i industrin. Jag minns att vi hade 67 kr var fjortonde dag i avlöning. På ackord, där sådana förekom, kom timpenningen upp i en krona. Verkstadsjobb och rengöring var eftertraktat söndagsarbete. Då hade man ju 100% på lönen. Ja. sådant var 30-talet.

1939 - inkallelser 
Så kom kriget 1939. Följden blev inkallelser till armen. Själv hamnade jag ovanför Pajala i en liten ort som hette Torakankorva. Det var kallt. Vi fick nästan aldrig varm mat för den kallnade på vägen mellan kokvagnen och tälten. Det var nästan aldrig mindre än -40 grader. Här i Östebo var många inkallade, de flesta längs Värmlandsgränsen. Detta var 1940. De som var för gamla att bli inkallade var med i hemvärnet. Då bodde många familjer i Östebo. Nästan alla arbetade vid bruken. Vid sulfitfabriken arbetade Lars Lundin som kokare, Karl Th. Eriksson som syraberedare, Nils Österdahl i blekeriet och jag själv vid den s.k. råviran, en upptagningsmaskin för blekt och oblekt massa. Min bror Kurt arbetade vid "donkemaja", också en upptagningsmaskin, Viktor Sloberg som eldare. Karl Österdahl och Oskar Alfredsson var packare, Viktor Alfredsson passare vid PM I, August Magnusson packare, Erik Alfredsson vid PM III:s rullmaskin, Jonas Bratt vid holländeriet, Erik Bratt i snickarverkstaden, Gustav Magnusson syraberedare och Erik Olsson som smörjare. Vid Håverudsfabriken arbetade Otto Persson som slipare, Harald Lundin som verkstadsarbetare, Allan Lundin i smedjan, Erik Lind som packare och Hilmer Andersson var glättare. Nils Nilsson var packare vid trämassefabriken i Upperud, Karl Ågren var i verkstaden, Johan Ågren var slipare och min far, Karl Lundin, var sågare och gårdssnickare vid herrgården. Claes Lundin arbetade vi Upperuds valskvarn. Vidare var Gustav Färdig smörjare vid sulfiten och Bror Persson mosläggare i Håverud. Kvinnor som gick på sal, som det hette att sortera och räkna papper, var Gerda Lundin, Aina Lindh, Elsa och Anna Österdahl, Vendla Andersson och Märta Pettersson. Karl A. Pettersson var målare och Sven Österdahl var snickare. Viktor Johansson hade gården Öststuga. Gården Södra Ösebo hade olika arrendatorer, bl.a. John Andersson från Ödeborg. Oskar Johansson, son till Edvin Johansson köpte gården. Han hade varit förman på Götaverken. När han gick i pension, flyttade han till södra Östebo. Jordbruket var utarrenderat. Efter Oskars död övertog hans son Waldemar gården. Han hade varit till sjöss när kriget bröt ut och kom hem först när det var slut, p.g.a. spärren. Andra som jag minns var Karl Th. Eriksson. Han var kommunalman och ordförande i dåvarande hälsovårdsnämnden i Skålleruds kommun. Därtill var han barnavårdsman, en mycket nitisk sådan. Det var inte många som kunde smita undan sina kärleksolycksfall, när Kalle hade hand om fallet.

Jag minns en gång när jag kom från jobbet och mötte Kalle finklädd mitt på vardagen. På frågan vart han skulle ta vägen svarade han: "Jag ska till Branddalen. Det är en där som varit ute och viftat med fröjdepinnen." Det var väl vad man kallar uppsökande verksamhet. En annan jag minns är Hilmer Andersson. Han var gift med Maria från "Majorn", ett torp vid Sälldalstjärnet. De hade tre barn, Evald, Kerstin och Hjördis. Jag brukade passa dessa när Maria tvättade eller hade något annat för sig. Hon dog hastigt. Hon insjuknade och dog veckan efter, jag tror det var en söndag. Hilmer fick ha hushållerska, för barnen var ju små. Efter några år gifte han om sig med Agnes Johansson, dotter till Sven Johansson på Kvarnkasen. Sven tillbringade sina sista år hos dem. Hilmers svåger, Henrik Johansson, hade köpt den så kallde villan. Han var gift med Hilda "Mellantösa". Henrik var en klurig en, snabb i repliken och en bra berättare. Han och Hilda var mycket gästfria. Bägge var mycket för god mat och Hilda, som varit kokerska hos en läkarfamilj i Göteborg, kunde verkligen få det att smaka utsökt. Dessutom hade hon innehaft bageriet i Upperud under många år, så när det dukades till kaffe var sorterna många. Så var det Gustav och Hildur Färdig som hade köpt fastigheten av Hilma Sloberg. Gustav var mycket intresserad av motorer. Det fanns nästan ingen motor som inte Gustav fick fart på. Han hade köpt en liten snipa. I denna hade han monterat en liten bilmotor på 45 hästkrafter. Det skulle bli fart! Jag var med på provturen. Motorn startade bra, och vi gled ut från viken där Gustav hade båten. När vi kom ut i öppen sjö, skulle han dra på. Det bar sig inte bättre än att ståltråden som han monterat till gasreglaget hade kärvat, så när Gustav ryckte till blev det full gas. Motorn gjorde ett rytande och båten reste sig som en häst som stegrar sig. Följden blev att Gustav åkte ner framför fötterna på mig som satt vid rodret. När jag vände mig om var svallvågen akterut ett par meter över huvudet. Rodret gick inte att rubba. Det gick bara rakt fram. Till slut när Gustav kravlat sig upp, fick vi stopp på det hela och kunde paddla oss i land. Motorstyrkan var något överdimensionerad.

Axel Hallberg
Axel Hallberg som köpt Lennartssons fastighet av grosshandlare Johansson i Vänersborg, var en annan jag minns. Han var med en vinter vid ombyggnad av nedre slussen i Upperud. På rasterna satt vi i skansen på båten "August Låftman" och åt. Vi var fem man som jobbade där med att spränga slussen djupare. Jag Hallberg, Strömberg, Hultkvist och Hilmer på slussen som körde vinchen. Där berättades de mest vilda histoerier. Axel Hallberg hade ett skratt som var något utöver det vanliga. Det var omöjligt att inte skratta med när han började. Han älskade katter. Vid ett tillfälle hade han ett tiotal som var nästan halvvilda. Han bodde ensam så katterna var hans sällskap. På tal om båten "August Låftman" kommer jag ihåg(detta var senare) att vi stod på slussbron i Håverud, när man var på uppgång med båten. Inspektor Alvring kom och gick förbi och sa: "Märkvärdigt namn på en båt,"Julafton"." Han tyckte i hastigheten att båten hade detta namn.

Valters farbröder
Av mina farbröder var Lars den som mest hölls med oss ungar. Varje vår när det spelades kula(pottades) var han med. Vi var ju ganska bra på spelet, så när han råkade förlora beskylldes vi för fusk. Då beslagtog han alla kulorna under våra vilda protester. Detta var ju bara på skoj förstås, så efter en stund fick vi alla kulorna tillbaka igen.  Vi gav ju igen också. Det växte en ask utanför hans fönster. Den hade grenat sig i tre stammar. I håligheten som bildades la Lars ut sötmandel till ekorrarna som bodde i asken. Detta fick vi ungar reda på, varefter vi dagligen rensade håligheten på mandel. Detta pågick rätt länge innan han kom på vad det var för slags ekorrar som åt upp mandeln. Då tog det slut.

Farbror Lars hade en segelbåt, en jakt med fock och sprisegel. Vi var ofta med honom och seglade. Vi fick även låna den och segla på egen hand. Jag minns en vår när jakten nyss var sjösatt.

Barlasten var inte nedplockad i kölen, när Lars fick se att inte toppblocket i masten var ditsatt. Vi fick order om att hänga oss i vantet som motvikt, när han klättrade upp för att sätta fast detta. Just när han var uppe och skulle ordna blocket, for den lede i oss pojkar. Vi släppte taget med påföljd att båten kantrade över och Lars seglade ut i sjön. Själva försvann vi som dimfigurer och visade oss inte mer den dagen. Dagen efter var det glömt. Då skrattade han åt alltihop. Han hade säkert gjort samma sak själv, om han varit i vårt ställe. Där fanns verkligen förståelse för våra pojkstreck.

Så var det farbror Claes, han var samhällets frisör. Dit fick vi gå när kalufsen växt sig alltför lång. Han var nog inte alltför glad, när raden av ungar skulle klippas. Det skulle ju ske på hans lediga tid. Farbror hade eka med utombords motor, märket på motorn kommer jag inte i håg. Den hade den egenheten, att den alltid fick startas baklänges innan den gick att starta framåt. Ekan hade varit livbåt på någon kanalbåt. Den var byggd av riktig kärnfura, grovt spantad och robust i alla stycken. Jag tror att den var otroligt gammal.

Farbror Harald, som var verkstadsarbetare, gjorde kälkar av gamla sparkmedar. De hade ratt och var riktiga fartvidunder, när det var isigt i den så kallade Kullebacken. Så gjorde han smällare vid påsktiden. Han borrade rundjärn med en sprint, som vi laddade med svavel från tändstickor och sköt med. Det small som ett gevärsskott, nästan. Gamla hålnycklar använde vi också. Att kasta påskbrev var något som vi alltid gjorde. Det var väldigt spännande, för helst skulle man leverera dem utan att någon fick syn på en. Seden var den, att man jagade, tog fast och demaskerade, den som kom med breven. Jag minns en gång när jag hade kastat påskbrev i Norragården, hos Österdahls. Det var rätt sent på påskaftonskvällen och ganska mörkt. Jag hade sett en grop bakom huset och tänkte att det skulle bli ett bra ställe att gömma sig i vid reträtten. Vad jag inte tagit med i beräkningen var, att det varit en regnig vår. Gropen var till hälften fylld med vatten. Där satt jag i det ganska kalla vattnet, utan att våga ge ett ljud ifrån mig. inte förrän letandet var slut kravlade jag mig upp våt, snopen, men inte infångad den gången.

Julen
Julen var nog den helg som man minns bäst. I början av december skulle grisen slaktas. Då skulle värmas skållvatten, slaktbänk och talja, att hänga upp den i, skulle vara färdigt. Slaktaren kom alltid tidigt på morgonen utrustad med slagmask, träklubba, skärpstål och knivar. Hemma slaktade alltid Karl Larsson från Upperud. Han var en skicklig slaktare. Det var ytterst noga med att grisen inte fick skrika. Kalle lirkade med grisen, så han fick den utanför grishuset på lämplig plats. Då sattes snaran på slaktmasken på plats. Ett slag, och så var den grisens saga all. När den var skållad, hängdes den upp och togs ur. Därefter fick den hänga till nästa dag då den styckades. Sedan vidtog ett väldigt arbete. Allt tillvaratogs. Tarmar sköljdes och skrapades till fjälster för julkorven. En del kött konserverades och resten saltades ner i en balja, som först kokats ur med en enrislag. Då fanns inga hushållsassistenter, så allt fick malas eller hackas för hand. Det som då var en veckas hårt arbete, skulle med dagens frysboxar och hushållsmaskiner, vara över på någon timme.

Julgran skulle anskaffas, och på julaftons förmiddag skulle julkärven ("neka") sättas på plats. Det var en ceremoni. Då gick man från den ene till den andre och satte nek. Så var det "nekesupen", ingen fick ju gå utan att bli bjuden, för då bar man ut julen. Så ofägnad fick ingen gå. Annars är väl julsederna i stort sett oförändrade. De som bar den tyngsta bördan var kvinnorna. De var nog ganska slitna, när helgen äntligen kom. Det har väl ändrats en del nu, men på den tiden var det närmast tabu för männen att hjälpa till i innearbetet. Att vara husmor på den tiden var slitsamt. Vid tvätt kokades lut av björkaska till tvättmedel. Grönsåpa användes när kläderna skrubbades på tvättbräda.

Sköljde gjorde man vid sjön, på en brygga. På vintrarna höggs vakar att skölja i. Allt fick göras manuellt, några hjälpmedel fanns inte. Det var att bära och släpa på allt. Men märkvärdigt nog tror jag ,att förnöjsamheten var större då, än den är i vår moderna tid. Allt togs tillvara av det naturen gav. Lingon, blåbär, hallon och smultron plockades till sylt och saft. Grönsaker odlades av alla. Potatisland var obligatoriskt. Fiske med ryssjor och mjärdar vår och sommar. För oss yngre var det sjöfisket som dominerade. Ett spö av skalad hassel, rev av björntråd, en buteljkork, sänke och krok, var utrustningen. Så gick vi runt vikarna och metade i alla vassgläntor. Det var gott om fisk på den tiden. Vi kunde komma hem med fångst av mört, abborre och braxen uppträdda på en alklyka. Allt togs tillvara i hushållet.

Skolan
Så var det skolgången. Vi från Östebo, Upperud och Håverud gick i Linddalens skola. Den var på den tiden indelad i en småskola och en storskola. Småskolan omfattade klasserna ett och två. De gick i samma skolsal. Skolfröken var Vendla Fryklind. Hon började i Linddalen samma år som jag började min skolgång 1924. Klasserna tre, fyra, fem och sex gick i samma skolsal under gamle Viktor Norèns ledning.Varje skoldag började likadant. Först sjöngs psalmen "Din klara sol går åter upp" och sedan vat första lektionen kristendomskunskap. Därefter följde tal och läsövningar, rättskrivning, uppsats, svensk språklära och räkning, teckning och slöjd. Disciplinen var inte att ta miste på. När gamle Norèn kom in i klassrummet stod alla som ljus i bänkarna. På lektionen var alla tysta. Det viftades förstås när det frågades, men annars, vid skrivning t.ex. hördes inget annat än pennornas raspande. På rasterna stojades det desto mer. Vi pojkar spelade brännboll och lekte "sista paret ut" och "tafatt". Flickorna kastade boll mot någon vägg, eller lekte andra feminina lekar. På vintern byggdes snöfästningar och krigades ganska tappert. Någon mobbning elever emellan eller mot lärare förekom inte då. Det värsta var skolvägen, särskilt på vintrarna när det var mycket snö. Det var att gå de drygt två kilometrarna i fotsdjup snö många gånger. Somrarna gick vi genvägen genom Ågrens hagar till Skolmästerud och Linddalen. Vi gick nästan alltid barfota. Många gånger kom vi hem med kluvna stortår, som minne av den steniga skolvägen. Boten mot kluvna tår, var i regel ett groblad- "Läkeblacka" på bygdespråk. Den rullades om tån och surrades med sytråd. Spindelväv att lägga på sår var också vanligt. Annars fanns tre medel som aldrig saknades i hemmen:Lazarol, Lazarin och Sublimat. Lazarol användes vid förkylningar, som omslag om halsen, för gurgling eller på sockerbitar. Sublimaten var till sårbehandling och Lazarinet till svullnader och blåmärken. Det fanns också hemmagjorda salvor som t.ex. "Frostsalva", gjord av bl.a. bivax, kåda och ister. Den användes när någon förfrös tår eller händer. Vid diarèer kokades havregryn och silades ifrån s.k. havreavkok. Sur blåbärssaft var också bra mot magsmärtor. Järn fick man av att alla kokkärl var av gjutjärn. Det avlagrades i maten. Detta var något om den medicinering som förekom.

Kläder
Något om klädseln för barn på den tiden. Kortbyxor var obligatoriskt för pojkar upp till konfirmationen. Strumporna var hemstickade av ull. Dessa hölls uppe av strumpeband i resår, fästade i ett livstycke, i regel i flanell. En hemstickad ylletröja och en lumberjacka fullbordade klädseln. På fötterna hade man näverbottnade kängor eller norrlandspjäxor, kängor med långa skaft och plös. Huvudbonad var en fodrad lädermössa med öronlappar. Allt detta vinter och höst. På sommaren var det kortbyxor, bar överkropp och barfota som gällde. Den s.k. joggingdressen eller träningsoverallen var inte uppfunnen då. Vi levde nära naturen. Skogen och sjön var våra lekplatser. Indianer och vita var en populär lek. Vi byggde blockhus och tält av granris. Det var en sport att gömma sin hydda eller sitt tält så att motparten inte kunde hitta den. Man bands ibland vid ett träd och fick stå där tills de egna sökt rätt på en och man befriades. Skalper togs inga, så mössorna fick utgöra dessa.

När vi kom upp i högre ålder övergick det till idrottsliga övningar. Skidor och skridskor på vintern och terränglöpning, friidrott och fotboll på sommaren. Någon rationell träning förekom inte, men en god grundkondition skaffade vi oss. Allt togs som en lek, även om det kämpades för att vara bäst även då. I Upperud startades en idrottsförening på trettiotalet. Den hade mest fotboll och skidor på programmet. Första året spelade vi i den s.k. Lingonserien. Lagen var Erikstad, Frändefors, högsäter, Ödskölt m.fl. Vi vann den serien och fick året därpå spela i Dalslandsseriens reservlagsserie. Laget kommer jag väl ihåg. Det var: Kurt Aronsson målvakt, Holger och Filip Porath backar, Uno Björk centerhalv, Walter Lundin högerhalv, Holger Söder vänsterhalv, Gösta Karlsson center, Arvid Eriksson och Åke Björk inrar, Sven Eriksson och Valle Söder yttrar. Vår största seger var mot Frändefors, borta. Vi vann med 17-0, ett resultat som vår lagledare Andersson på kvarnkontoret inte trodde på. Han ringde Frändefors och fick bekräftelse.

Som klubbhus hade vi den s.k. Fyrkanten, gamla posten i Upperud. Där bytte vi till matcherna. Någon dusch fanns inte, ett tvättfat med kallt vatten fick duga. Så sprang vi terränglopp på våren. Håveruds IK ordnade dem. Start och mål var i Linddalen. Så var det strömsimningen. Start vid bryggan i Håverud och mål vid Hoholulubryggan i Åsens bruk. Detta var en lagkappsimning.

Det här var något om vad vi ungdomar sysslade med vad det gäller idrott.

Upperud
Jag har nu osökt kommit över till Upperud. Samhällena Östebo och Upperud har av någon anledning liksom hört ihop. Kanske beror det på kanalen. Många av invånarna i Östebo for på den tiden på kanalbåtarna. Eller var det för att ättlingar av gamla smedsläkter från Upperud bosatte sig här Bl.a. min egen släkt Paratsläkten, valloner komna från trakten av Arnhem i Belgien. Vi ungdomar umgicks ju alltid. En del var väl skolans förtjänst. Linddalens skola fostrade oss alla. När jag nu ändå är tillbaka i Linddalen, kan jag ej förbigå Skolemästerud. Där fanns två hus. I det äldsta bodde Ragnar, Sixten och Hugo Johansson. Som hushållerska hade de Jenny Andersson från Långkasen. I det andra bodde Karl Johnsson med hustrun Ester. De hade två döttrar, Alice och Sonja. Dessutom hade de en son från Johnssons första äktenskap, som hette Harry. Han arbetade som slipare vid massafabriken i Upperud. Jag minns honom som atletiskt byggd. Han tränade kroppsbyggnad redan på tjugotalet. Romerska ringar, hantlar och skivstänger tillverkade han själv. Han dog i unga år i lunginflammation. Detta var innan sulfa och pencillin kommit i bruk. Karl på Skolemästere var en mångsysslare. Han brände tjära, murade, satte kakel och snickrade. Så var han mästare på att bygga platt ekor eller pråmar som de också kallades. Det fanns ingen som fick ekorna så täta och lättrodda som Kalle. I unga år hade han varit i Alaska och provat på guldletning. Han hade en liten träask med s.k. nuggets, som ett minne från den tiden. Johnsson var otroligt slagfärdig. Det berättades, att när hustrun Ester fått inopererat en s.k. peacemaker p.g.a. hjärtfel, att någon frågade hur det stod till med henne. -Jo, svarade Johnsson, nu går det nog bra, för nu går hon på batteri. En annan gång var han i Håverud och skulle köpa jäst. Expediten vägde och plockade av och la på. Då sa Johnsson:"Är det så att ni har ont om jäst, så kan jag ta lite mindre".

Gamle konsul Lundberg som var väldigt pratsam, ville gärna stanna och prata, när han mötte någon på sina promenader. En gång träffade han Johnsson, som väl inte ansåg sig ha tid att stanna. På frågan "Vad gör Johnsson idag?" svarade Kalle "Går förbi" varpå han fortsatte utan att stanna. Detta fick gamle konsuln roligt åt länge efteråt. En gång träffade han någon från Håverud, som väl enligt Johnsson skröt lite väl mycket över sina släktingar och hur fina dessa var. När han var färdig sa Johnsson:" Jag har en bror i Ånsko socken. Han gör petetesåll". Vad han tänkte som skrutit förtäljer inte historien. Johnsson var en stor matälskare.

När det talades om skilsmässor, sa han alltid: "Ja får nog behålla mi kärring, för ho gör så go lungmos". Ja, det var en liten del av Johnssons klurigheter. De är många fler, men det får räcka med dessa.

Går man sedan till kanalen, så var kamrer Ahlin en av dem man kommer ihåg. Jag minns, när han varje dag vid middagstid, gick till posten i Brukshandeln rökande på sin pipa. Vi tyckte att det luktade väldigt gott, det han rökte. Tobaken var Gentlemannamixture. Jag försökte någon gång röka den själv, men fann inget behag i den. Den sved på tungan, tyckte jag. Nej, jag höll mig till Tigerbrand eller Kungsblandning. Ahlin var en skicklig fotograf. Många av hans bilder är fin dokumentation av gamla tider.

Kanalen
På den tiden var kanalen livligt trafikerad. Många var de båtar som man kände igen på signalerna vid upp och nedgång. Här är namnen på några: Långed, Ejdern, Capella, Jarl, Dalslandskanal, Wilhelm, Vanja, Elida, Storö, Hulda, Hildur, Mone, Fengerfors, John, Lurö, Enigheten, Alex Halling, Sparre, passagerarbåten Tärnan, John Eriksson m.fl.

Gamle slussvakten Karl Olsson minns jag väl och hans hustru Lina. Lite mark hörde till slussbostaden, så de hade en ko. Den tjudrades och betade vid kanalen. Det var ett nöje att åka på bron, när denna öppnades. Det såg inte Olsson med blida ögon. Det var tungt nog ändå att öppna. Det gällde att snabbt hoppa av, annars hade nog käppen kommit att dansa. Det sades alltid om slussvaktarns att de var fägnesamma. Gästfria, det var de verkligen. Det var nog inte många som gick förbi vid slussen, som inte blev bjudna på kaffe.

I huset intill bodde fru Pettersson. Hon var mor till min faster Teckla. Där hade varit affär till 1894, då Aug. pettersson slutade. Sedan hade Alexander Ström slakteri i Upperud. Han hade varit i Amerika på tjugotalet. När han kom tillbaka, byggde han slakteriet vid stranden av Spåntjärnet. När detta lades ner, och Ström köpte gård i Backen, blev slakteriet mjölkaffär i många år. Föreståndare för denna var Teckla Lundin och senare Ingeborg Larsson. Ovanpå slakteriet var det lägenhet och där boddeEdvin Ignell och hans hustru Agnes. De flyttade senare till Bränna. Gerda Blom bodde sedan i lägenheten i flera år.

Måkerel
Så är jag framme vid stora sågarbyggningen, den s.k. "Måkerel". Jag hat hört att namnet skulle komma av att smederna på bruket hade öknamn på sågarna som bodde där. De kallades för "måkar", gammal benämning på måsar. Detta tillsammans med "rele", ord för rede, bildade namnet "Måkerel". Detta hörde jag berättas i min barndom. Utav dem som bodde där minns jag systrarna Emma och Johanna. Döttrar till gamle eldvaktaren på bruket. De satt i en kammare i Fläskoset. Hur det namnet uppkommit känner jag inte till. Det hade varit lokal för Upperuds bruksskola, samt senare bostad för disponenten vid valskvarnen. Där satt systrarna och lagade säckar åt kvarnen i många år. Sedan minns jag Karl och Lotta Åman, Gerda och Betty Parath, Alma Johansson, Ingeborg Larsson, Karl Larsson Karl Ågren, Einar Ottosson, Helge Johansson, Gunnar Haglund, Karl Eriksson, Ellan Engström, Ivan Palm och Johan Äng. Detta var på tjugo och trettiotalet. Före den tiden hade andra familjer bott där, men det var före min tid. I ett hus intill kanalen bodde gamla fru Ahlin, mor till kamrer Herman Ahlin. Huset kallades "Gläntan". Efter kamrer Ahlins pensionering flyttade han och hustrun Lilly dit. Så var det Gärdet, eller "Egnahem" som det också benämndes. Där bodde Johan Aronsson och hustrun Ida samt sonen Kurt. Aronsson var reparatör vid Upperuds valskvarn. Han var en skicklig yrkesman. Alla rörledningar i kvarnen var av trä, så det fanns att göra med lagning och utbyte. Det fanns ytterligare ett hus på Gärdet. Där bodde August Magnusson och hans hustru Karolina. August hade varit förman vid Upperuds trämassefabrik. De hade barnen Ingeborg, gift med Gunnar Haglund, samt sonen Magnus, gift med Annie Granath från Skansen. Den senare bor på fastigheten som ägare nu.

Upperuds handel
Intill landsvägen, strax intill sågarbyggningen, låg handlare Adolf Bergströms villa. Han var ägare till dåvarande Upperuds brukshandel. Förutom affären skötte han bank och postärenden. Några av de biträden som arbetade i affären var Rickard Wennerström, Johansson från Ödskölt, Olausson och Springfelt. Han var dalmas, kommen från trakten av Vansbro. Honom minns jag särskilt. Han var humoristisk och skojsam och allmänt omtyckt. Senare flyttade han tillbaka till Vansbro och övertog sin fars affär. Brukshandeln var inte bara affär, den fungerade också som mötesplats för traktens invånare. Där träffades man och dryftade dagens och tidens händelser. Det var med andra ord traktens nyhetsförmedling, före radions tid. I en byggnad som benämndes Fyrkanten, den hade varit postkontor en gång, bodde något år änkan Ellen Engström med sina barn. Hon flyttade senare till norra ändan av Måkerel. Sedan användes Fyrkanten som klubbhus och omklädningsrum för Upperuds IF. I den s.k. Sjömansbyggningen, hur den fått namnet vet jag inte, bodde Sofia Hallberg och sonen Axel i södra ändan och August och Karolina Magnusson i södra. Den skulle vara Upperuds äldsta byggnad, byggd någon gång på slutet av 1700-talet. Huset bredvid var kvarnmästarbostad. Kvarnmästare då var Hjalmar Svensson, av arbetarna i kvarnen kallad "Grabben". Kvarnen var en av de bättre betalda arbetsplatserna. Arbetarna var organiserade i Svenska livsmedelsarbetar förbundet, vars medlemstidning hette Mål och medel. Jag var med när det startades med små förpackningar. 1kg, 2,5kg och 5kgs förpackningar. Det blev inte mycket pengar, men vi hade arbete. Senare sattes upp en maskin som packade automatiskt. Arbetarna i kvarnen var vid den tiden: Johan Aronsson (reparatör), Hjalmar Svensson (kvarnmästare), Ferdinand Ottosson (mjölnare), Ernst Eriksson (mjölnare), Karl-Emil Andersson (mjölnare), Claes Lundin, Ragnar Johansson, Karl Johansson och Gunnar Karlsson (magasinsarbetare). Anton Andersson körde kvarnbilen.

Kvarnen byggdes om och moderniserades. Den var en av Sveriges modernaste. Inte många år efteråt försåldes den till Rikskvarnar och lades ned. Den hade då blivit välkänd för sitt kvalitetsmjöl av märket "Tärnan". Arbetarna från kvarnen fick arbete vid Håvreström, som då expanderade. Magasinet var lagerlokal för Rikskvarnar i några år och såldes sedan till fiskgrossisten Georg Harnell, som hade akvarium där.

Kolön
På Kolön var disponentbostad och kontor för valskvarnen. Dåvarande disponenten Sven Deshayes flyttade till Göteborg och köpte Axa kvarn AB, som då ingick i Kungsörnenkoncernen. Intill valskvarnen låg sågen. Där arbetade min far och Karl Larsson, även kallad Kalle Sara. Det var mest sågning för herrgårdens behov då. I en lokal i sågen var det snickarverkstad. Jag minns att vi fick gå med mat till far vid middagstid. Det var massor av duvbon i den gamla sågen. Det var spännande att försöka fånga duvorna. En annan spännande sysselsättning var att ligga på mage på några plankor vid turbinen och fiska. Man kunde se stor ålar och jätteabborrar, men det var mera sällan de nappade. De var för kräsna, hela strömmen var ju full av den allra finaste löja. Från kvarnen kom kli och spillsäd, så det var inte att undra på att löjan trivdes.

Så tar vi språnget över Sågarbroa, som bron kallades i dagligt tal. Slussbron kallades för Vinnebroa, för den vindades upp med ett slags vandringsspel. I strömmen vid Upperudssidan låg den gamla bondekvarnen. Jag minns att det gick en landgång från bron och ut till kvarnen, som låg en bit ut i strömmen. Den var inte i bruk vid den tiden. Så var det massafabriken med sliperi, upptagningsmaskiner, kapsåg, barkmaskiner, verkstad och magasin. Där arbetade de flesta av dem som bodde på gamla bruket. Veden togs från sjön. Den låg i länsor eller mosor. Den togs upp på vagnar med ett spel, vändes på en vändskiva och kördes till kapsågen, där den kapades i längder som passade sliperiet. Sedan till barkmaskinerna. Att barka var ett farligt arbete. Det var åtskilliga fingertoppar som föll där.

Sedan gick veden i en lång ränna till slipläktaren. Där stuvades den i rangor, för att sedan matas i slipmaskinerna. Massan togs upp i upptagningsmaskiner, pressades mellan järngaller, packades i balar om 150-200 kg och magasinerades. Det mesta lastades på Vänerskutor och fraktades till olika pappersbruk runt Vänern. Det fanns ett torktorn också, men jag minns inte att det var i bruk. Det var en slags elevator, där massaarken fick gå runt i värmen från barkugnen för att torka. Det har rivits på grund av rasrisk. Om det gått att bevara, hade det varit ett monument över det gamla brukets historia, efter järnbrukstiden.

Nedanför ett av magasinen gick en liten gångbro över till den s.k. "Holmen". Där bodde vid den tiden Sofia Johansson med systern Helena och brodern Linus. I ett rum österut  bodde Sven Liljekvist som arbetade i verkstaden som smed. Han gick kurser på slöjdseminariet på Nääs. Efter fabriksnedläggningen flyttade han till Mellerud, där han var lärare i smide på skolan. Det berättas att för länge sedan bodde det en man på "Holmen" som brände sitt eget brännvin. Detta hade kommit till landsfiskalens kännedom, varför denne skulle göra husrannsakan. Gubben hade på något vis fått reda på detta, så han passade på att sänka apparaten i viken utanför. När landsfiskalen kom, fick gubben till sin fasa se att kärlet med mäsk stod kvar i farstun. Han fann sig bra och sa till landsfiskalen och hans medhjälpare:" Ni får se er omkring. Under tiden får jag bära ut slaskhinken". Varpå han tog mäskkärlet och tömde detta. Fiskalen och hans medhjälpare fick återvända med oförrättat ärende. Därpå återupptog gubben sin olaga hembränning.

Järnbruket
Runt gamla bruket i Upperud har alltid funnits en känsla av historiens vingslag. Själv har jag inget minne av järnbruket, annat än en klump järnslagg som jag tog en gång vid mete i strömmen. Men min morfar, som var född 1845 i Upperud, berättade om smederna. Hur de i sina Blaggarnsskjortor gick till arbeten vid härdar och hammare. Synd att de gamla husen inte kan tala. Där finns stoff till åtskilliga berättelser. Den tid jag minns, är trämassefabriken och dess arbetare samt herrgården och dit hörande jordbruk.

Vid massafabriken arbetade bl.a. Johan och Karl Ågren, Albert Jansson, Einar, Ernst och Arvid Eriksson, Filip och Holger Porath, Nils Nilsson, Karl Larsson, Linus Johansson,Magnus Magnusson, Karl Sanfrid, Sven Liljekvist, Erik Blom, Eskil Porath, Filip Ekman, Ernst på Kniperud, Holger Söder Gunnar på Kniperud m.fl. Skogvaktare på bruket var Teodor Nilsson från Bränna.  Det avverkades nästan varje vinter i skogarna runt Upperud. Det var många som högg i skogen då:John och Wiggo Ahlm, Erik Olsson i Backen, Filip Ekman och en som kallades "Värmlänningen". Jag tror han hette Mattson. All ved kördes ut med häst och släde s.k. "getdoningar".

Folk på Bruket
Utav dem som bodde på bruket i de fyra byggnaderna, minns jag Sara, mor till Karl Larsson, gamla mor Anna, Axel Dahl, stora Tilda, Mina Porath, Holger, Filip och Eskil Porath, Karl Eriksson, Karl Forslund, gamla fru Blom, Dahlin, Johan Söder, Albert och Anna Jansson som förestod Upperuds telefonväxel. På ett rum längst upp bodde Filip Ekman och en som hette Lindkvist. Där drogs mången poker på kvällarna. Vi pojkar fick inte vara med, men var intresserade åskådare eller kanske mest åhörare. Där florerade de mest vilda historier, kanske inte alla gånger passande för våra pojköron.

Till jordbruket hörde en del torp, statsystemet fanns ju kvar. På södra Upperud, i folkmun "Bonnuppre", bodde Otto Magnusson, som varit kusk på herrgården. Han hade nio barn. Otto var bror till Alfred Magnusson i Östebo. Hans hörsel var nedsatt, så man fick tala väldigt högt, om Otto skulle höra. Otto hade varit sjuk en tid, men skulle börja arbeta igen på måndag.

Agronom Lundberg tyckte att Otto skulle hälsas välkommen tillbaka till arbetet, så han bad Granath göra detta när Otto anlände. Granath tog av sig hatten men hann aldrig säga något, förrän han blev undanknuffad av Otto med orden: "Ur vägen din djävla grinare, så en kommer fram". Efteråt när Granath fått berätta varför han stått där, sa Otto: "Ja, tack ska du ha".

Vi var många pojkar som arbetade vid herrgården under höskörden. Vi satte upp hässjor, hängde hö och var med och lastade och tog emot i ladorna. Betalningen var tre kronor dagen från kl.7 på morgonen till kl.7 på kvällen.

Ibland fick vi rida hästarna till Rothygget eller Ekmans myr, två hagar på vägen till Hjärterud. Vi tog då täckfiltar och gjorde stigbyglar av grimskaft. Det gick i sakta mak tills vi kom förbi konsul Lundbergs villa, men sen blev det rena kappridningen. Otto gillade inte detta. Han tänkte förstås på hästarna, som slitit en hel dag i värmen. Han hytte med näven åt oss och skrek: "Era sabla hästskojare".

Så var det Erik Eriksson, "Erik på Hästekasa". Han bodde på Hästekasa med hustrun Gerda och barnen Birger och Eva. Erik var en kraftkarl med ett milt och trevligt sätt. Han såg mycken humor i tillvaron, trots tungt arbete och inget överflöd.

Skansen
På Skansen bodde Granath med hustru och barnen Annie, Bror och Erik. Han hade varit soldat i sin ungdom, därav namnet. Övriga som arbetade vid jordbruket vid herrgården var: Karl Eriksson, Bror Granath, John Karlsson, Ture Olsson, Einar Ottosson och Karl Klint som var ladugårdsförman. På gården fanns ett fyrtiotal kor. Ture Olsson skötte stallet samt körde ut mjölken till samhällena runt Höljen. Han och Klint bodde med sina familjer i Jägarbyggningen ovanför herrgården. Där var också brukskontoret inrymt. På hotellet bodde då Hilmer Karlsson. Hans fru hade kafé och matservering. De hade barnen John, Gösta och Brollan eller Bror, som han väl egentligen hette. I huset intill hotellet var bageri. Den första som drev detta var fröken Ida Jansson från herrgården. Senare var Adina och Ragnhild från Backen innehavare. Den sista som drev bagerirörelse där var Hilda Johansson, dotter till Sven på Kvarnkasen. Hennes pepparkakor var vida berömda. Bageriet lades ned, när hon gifte sig med Henrik Johansson och flyttade till Östebo.

Konsul Lundbergs villa
Så var det konsul Lundbergs villa. Han hade varit konsul i Norge. villan fick därför heta "Konsulatet". Han köpte Upperud, när gamle patron Jansson dog. Skogen som hörde till Upperud var så gott som orörd vid den tiden. Efter övertagandet av bruket, jag tror det var någon gång 1928-29, var det en förskräcklig storm, som fällde stora delar av den. Jag minns att på vägen mellan Östebo och slussen låg 98 träd över vägen. När vi skulle till skolan i Linddalen fick vi till vår stora förtjusning krypa under och klättra över träden. Vår Herre hade själv blekat skogen. Annars förekom inte kalhygge då, utan det var bara gallringshygge. Detta var nog bra för Lundberg, som fick både massaved till bruket och timmer till sågen.

Gamle konsuln var en mycket folklig och snäll man. Han lät reparera de gamla lägenheterna på bruket och sågarbyggningen. Det fanns alltid tjänstefolk på den tiden, så också hos konsulns. Vi som var i åldern 18-20 år var högeligen intresserade av flickorna. Det spreds som en löpeld, när det kommit någon ny till de olika tjänsterna. Det gällde ju att vara först i uppvaktningen. Jag minns en kväll, när jag och John Karlsson på hotellet hade träffat två av flickorna hos konsulns. Den s.k. jungfrukammaren låg på norra sidan. John som körde ved från herrgården till villan, visste var det fanns en stege. Denna hämtade vi. Vi reste den vid utbygget, klättrade upp, knackade på fönstret och blev insläppta.

Det är svårt för ungdomar att vara tysta, så efter en stund hörde vi gamle konsuln knacka i väggen och fråga: "Är det någon där?" Det blev att ta fönstervägen ut igen i all hast. Vi rusade därifrån, ner i trädgården och gömde oss. Då släppte konsuln ut hunden, för att leta reda på fridstörarna. Han visste inte att John var god vän med den. När hunden kom till oss, där vi låg gömda, kelade han med den, så den skällde aldrig. Så vi kunde lugnt vandra vidare, när det hela lugnat ner sig.

Så var det herrgården. Där fanns alltid minst två flickor som tjänstefolk. Många av traktens ynglingar hämtade sina livsledsagarinnor därifrån. Herrgården med sin gamla historia, med släkterna ST.Cyr, Rokes, Ulvsparre, Linroth, Jansson, var liksom traktens centrum. Jag minns patron Axel R Jansson. Vi mötte honom ofta på vägen från skolan. Han hade två hundar i band. Jag tror rasen var setter. Vid jul ordnade han fest för brukets och statarnas barn. Jag kommer ihåg att de fick furuskidor. Vi utombysungar var väldigt avundsjuka på detta. Av fröknarna Jansson minns jag fröken Hilma. Hon var lam och satt i rullstol. Jag kommer ihåg, att när vi på somrarna, när vi arbetade på herrgården, fick hjälpa fröken Hilma ut. Det lades en landgång över trappan vid stora ingången. Jag minns att hon alltid satt under ett av de stora träden på planen framför herrgården.

På hösten skulle innanfönstren sättas in. Far och Karl Larsson var alltid med och hjälpte tjänsteflickorna med dett arbete. En gång hade en av dem hittat en flaska gammalt vin i källaren under huset. De bjöd far att smaka av detta. Dagen efter fick far stanna hemma från arbetet, inte för vinets skull utan en vanlig förkylning och feber. Flickorna blev förskräckta. Jag minns de kom hem och frågade hur det stod till med far. De kände sig nog lättade, när de fick reda på att det inte var vinet som var orsaken.

En gång hade jag sällskap med en flicka från Ed, som arbetade på herrgården. En kväll skulle jag följa henne in. Pigkammaren, som kallades för "Norget", låg i bottenplanet intill herrgårdsköket. En trappa från serveringsrummet ledde dit ner. När jag var på väg ner, fick jag en knuff i ryggen, så jag kom ner fortare än anat. En av de andra flickorna hade jour den kvällen och låg i rummet. Detta hade jag aldrig märkt i mörkret. Det var hon som förpassade mig dit genom knuffen. Till saken hörde att i trappnedgången förvarades grytor, kastrullock och andra köksattiraljer. Det blev ett fruktansvärt skrammel när jag försökte få tillbaka balansen. Sortin blev något snopen. Det fanns en utgång mot sjön i köket. Denna var försedd med en träbom. Det enda som fanns att göra var att avlägsna denna och ta vägen över strömbron och hem. Så den kvällen "fingo de intet" som det står i texten. Men hämnden är ljuv. När hon hade sin fästman där en lördag, tog vi björntråd och harts och gnisslade så hela herrgården vaknade. Fästmannen fick ge sig iväg, och så var detta hämnat.

Ja, minnena är många runt herrgården och gamla bruket. Även om det var fattigt och ont om arbete vid den tiden, så var förnöjsamheten stor. Det fanns en stor gemenskap människor emellan. Ljuspunkter fanns, som t.ex. att ta med sig familjen i båt ut till någon av öarna och dricka kaffe en söndagseftermiddag, eller att samla ett gäng till gökotta en maj morgon. Det var dessa små utflykter som gjorde vardagslivet uthärdligt. När jag tänker tillbaka på de människor som då bodde i Östebo och Upperud, slår det mig, att dessa gjorde en stor insats för den utveckling som senare följde. Genom deras fostrargärning och idoga arbete lades grunden till det välstånd vi fick uppleva.

Hoppas att jag med dessa minnesbilder har kastat ett visst ljus över hur livet gestaltade sig på tjugo och trettiotalet.