Värmlandshumor
Som kommen från Dalsland, där innevånarna ofta karaktäriseras som blyga och försagda kan jag avundas värmlänningarna som sägs vara berättarglada och slagfärdiga.
Inte nog med det. Om man får tro tidskriften Värmländsk kultur nummer 1-2007 är värmlänningar också ovanligt humoristiska och det värmländska skämtlynnet är av ett särskilt slag.
Det ska till och med finnas ett värmländskt humorbälte, från Filipstad över Ekshärad och Fryksdalen till Jösse härad.
En teori är att den värmländska kvickheten kommer ur de hårda livsvillkoren förr, ett sätt att förgylla en bister tillvaro genom att skoja med både sig själv och andra. Eller för att citera Gustaf Fröding om humor: ”överallt där den finnes tillstädes är livet icke mer ett torrbränt helvete”.
Redaktörerna Gunnar Lindberg och Benkt Eriksson analyserar Värmlandshumorn och delar in i den fem olika valörer:
"Ljuginga", i kulturtidskriften lite högtidligt kallad episk humor, är central i värmländskt skämtlynne och ska enligt redaktörerna inte förväxlas med lögn utan är en fråga om fantasi. Den största ljugerskan av alla ska enligt en skribent i tidskriften vara Selma Lagerlöf.
Så här kan en ljuging vara, i kortversion delvis översatt från värmländska:
Författarinnan Gunvor Anér kåserar om Julias tarmvred och hur Julia berättar om operationen på kafferep hos ”lärerfrua”.
Ätter va Julia sjöl berätter om denne opereringa, så spröt blogen som en förs änna opp i take, dä där höge vite lasarättstake, å där ble dä änna som e rö ros, å ho lär sette där än i da, sa Julia. Tänk ända, sa vi allihop.
På hemvägen kunne ja inte lätte bli å fråge Julia om den där rosa.
- Dä ä klart att dä allri ble nöa ros, sa hon. Men tänk va rolit dä skulle ha vöre om dä hade blett e. Dä finns så mange kritvite lasarättstak men allri e enda rö ros.
Kåseriet avslutas med att författarinnan konstaterar att det är tur att Julia var omgiven av värmlänningar för ”Vi är i alle fall di ende som kan skelje på ljuging å lögn”. Och det stämmer säkert, som tråkig dalslänning är jag inte säker på att kunna skilja det ena från det andra.
Nästa typ av värmländsk humor är
Slagfärdigheten, som snabbt ger svar på tal, avväpnar elakhet och löser upp pinsamma situationer i skratt.
En glad värmlänning försöker vara galant mot den mindre glada snabbköpskassörskan i sin butik.
- Du blir jaggu vackrare för var da som går! utbrister han.
- Synd att jag inte kan säja dä samme om dej, snoppar hon av.
- Gör som jag, vri å ljug! svarar den glade.
Nära släkt med slagfärdigheten är
Den avväpnande humorn, som vänder ett underläge och får skrattarna på skämtarens sida.
I Frykdalsskogen råkar den storvuxne skogsarbetaren i gruff med den lille och mindre välbyggde. Handgripligheter ligger på lur och den lille frågar:
- Ä dä sköj eller allvar?
- Dä ä allt jaggu mej allvar, svarar den store och höjer knytnäven.
- Dä var tur dä, svarar den lille och sänker garden, för ja förstår mej inte på sköj.
Tidskriften ger också exempel på ytterligare två kategorier av värmländskt skämtlynne.
Den underfundiga humorn, där tanken måste haja till innan man fattar poängen och
De yrkesrelaterade historierna, alltså skämt om de högre stånden.
Nu är väl drift med präster, predikanter, brukspatroner, officerare och skollärare inget speciellt för Värmland, att driva med överheten är ju en av humorns universella grundbultar.
Men här blir de båda sista humorkategorierna exempel på den värmländska förmågan att med fantasi och munvighet lösa upp en kritisk situation.
Något för en dalslänning med anlag för tunghäfta att avundas grannarna i norr.
Per-Olof Eliasson